Sanningens konsekvens

För ett år sen var jag med om en oerhört stark demonstration på tre teman: minne, sanning, konsekvens. Det var 30-årsdagen av den argentinska militärkuppen i mars 1976 – en händelse som snart utvecklades till en av världens blodigaste regimer – o nu stod de försvunnas barn på gatan utanför den forne diktatorns lägenhet i Buenos Aires och sprayade en bra fråga på väggen: Var är våra föräldrar?

Sen reser sig en elektrisk bygghiss sakta mot femte våningen där Jorge Rafael Videla – nu över 80 och husarresterad i sitt hem – sitter bakom omsorgsfullt fördragna fönster. Ett par otäckt associativa knallskott går av och sen vecklas en tio meter lång papperskjol ut gjord av tusentals svartvita fotografier: dom försvunna, det vill säga de här ungdomarnas föräldrar. En megafon tas fram, de sex tusen närvarande är tysta, o ett känsloladdat tal hålls till mannen bakom de fördragna fönstren – ”el señor dictador.” I folkmassan står också ett stort gäng äldre damer med vita hucklen. De är Mödrarna på Plaza de Mayo – en av världens mest framgångsrika rörelser för mänskliga rättigheter – och vad som pågår är en så kallad escrache; en massiv offentlig förödmjukelse av någon som missbrukat makt.

Nu, ett år senare, är det mars igen o Argentina är på fötter. Men inte bara dom direkt drabbade utan också – eller kanske framför allt den här gången – domstolarna. För nu i mars 2007 startar en rad rättsprocesser som gjorts möjliga att återuppta sen den nuvarande regeringen upphävt flera lagar som gav amnesti åt många av diktaturens arkitekter och verkställare. Juridisk aktivism har blivit ett begrepp o alla de jurister som gett sig fan på att mördarna till slut ska få sina straff backas just nu upp av folkrörelser, politiker och medier i vad man skulle kunna kalla ett ambitiöst nationellt projekt för o – till slut – inte bara nå farm till sanning, utan också konsekvens. Om två veckor, den 18 mars, startar ”la Semana Nacional de la Memoria”, ett veckolångt nationellt seminarium för o hålla minnet av de 30 000 försvunna vid liv, o i Sverige – liksom i andra länder – har kampanjer nu startats för o stödja o få så många som möjligt o våga vittna i de aktuella rättegångarna.

Men hela det myller av juridisk aktivitet som nu väcker hopp hos argentinska familjer – sen kongressen upphävde amnestilagarna har mer än 250 ex-militärer o poliser häktats – hade inte varit möjligt utan CONADEP, den sanningskommission, en av världens första, som tillsattes strax efter diktaturens fall 1983. Slutrapporten Nunca mas! (Aldrig mer!) – nyss återutgiven med uppdaterat förord – var strikt utomparlamentarisk o avtäckte med precisa detaljer den medvetna systematiken i statens attack mot sina medborgare. Vid diktaturens slut i Argentina – till skillnad från till exempel Chile där Pinochet satt kvar som överbefälhavare – var militären svag, för o inte säga krossad, efter de fatala nederlagen i Falklandskriget. Det senare gjorde det möjligt för kommissionen o arbeta fritt o mycket mindre villkorat än i flera andra av kontinentens länder, något som visat sig spela en viktig roll i det juridiska efterspelet, inte minst det som återupptas i dagarna.

Den vanliga kritiken mot den här sortens försoningskommissioner – att de är vällovliga dokumentationsprojekt men tandlösa som juridiska redskap – gäller därför inte i lika hög grad för Argentina. Men att det arbete som startades på 80-talet nu ser ut o ända i en mängd konkreta domar även mot diktaturens underhuggare är trots allt inte så mycket kommissionens förtjänst som det faktum att en rad etiskt burna folkrörelser, framför allt Mödrarna på Plaza de Mayo men också de försvunnas barn i organisationen Hijos, hållit ärendena vid liv över olika regeringar o till slut fått en allierad på statschefsposten, president Nestor Kirchner. Samt, som nyss slogs fast i tidningen Pagina 12, att globaliseringen av juridiken gjort att den här sortens processer i dag kan räkna med en internationell uppbackning som inte fanns för bara några år sen.

Men just som det för nåt år sen såg ut som om Argentina verkligen var på väg att mogna i institutionell demokratisk mening skrämdes landet av en händelse som binder ihop dessa nu dryga 30 traumatiska år; fallet López. Jorge Julio López, en snickare på nu 77 år, satt i tre år fängslad o torterad under diktaturen o var en av dom som sen lämnade vittnesmål till sanningskommissionen. O när det så förra året blev aktuellt o lagföra hans torterare – polisen Miguel Etchecolatz – var Lopez ett avgörande vittne. Etchecolatz dömdes på livstids, men sen hände det otäcka: López försvann. Att försvinnandet rör sig om en hämnd för utpekandet är uppenbart, o plötsligt fick Nestor Kirchner – presidenten med så hög svansföring i frågor om mänskliga rättigheter – ett obehagligt faktum kletat på sin mandatperiod: López är det första av diktaturens offer som har försvunnit igen, nu under demokrati. Och, som tidningen Clarin nyss konstaterade: ”Kidnappningens mål är förstås tystnad; att skrämma alla de som ska vittna om diktaturens brott i de rättegångar som återupptas i år.”

Hur starka de konkreta krafter är som fortfarande rör sig i Argentina o nu undanröjer vittnen vet ingen, men den riktigt stora frågan är kanske hur starka de mindre konkreta krafterna i det här samhället är. I februarinummer av veckomagasinet Debate skriver Julio Bárbaro att en stor del av Argentinas försök o leta o utpeka skyldiga från de mörka åren främst har tjänat syftet att hindra ljuset från o falla på en själv. Många är förstås skyldiga till den här blodiga historien, men när någon lagförts o satts i fängelse fungerar den kollektiva dynamiken så att den dömde också rentvår den icke-dömde – även om också den senare bär på skuld.

Att Argentinas sanningskommission genom sitt icke villkorade utgångsläge kunde göra det juridiska förarbetet till de processer som sen både har påbörjats, skrinlagts o nu har påbörjats igen har utan tvekan spelat roll för att man – relativt sett – kommit mycket långt. Men om det i sig leder till en sån här kommissions främsta mål – en konsolidering av demokratin – är inte självklart. En diktaturepok är inget enkelt politiskt förlopp, o när jag för ett år sen läste alla påkostade tidningsbilagor som producerades till 30-årsdagen minns jag att det som gjorde allra starkast intryck inte var de hårda svartvita bilderna på militärer, tortyrkamrar eller rädda ögon – utan bristen på självkritik. Spaltmeter efter spaltmeter skrevs om hur ansvaret var – nån annans.

Ingen tvekan råder om att president Kirchner o alla åklagare förtjänar stöd i de processer som nu pågår, men så länge det här samhället fortsätter o skylla på andra, kräva blixtsnabba lösningar o dyrka den starke ledaren – det senare närmast en argentinsk dygd – är det nog långt kvar till en riktigt riktigt hållbar demokrati.

Tror i alla fall jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s