När den Interamerikanska pressklubben SIP i veckan höll toppmöte i colombianska Cartagena stog en laddad punkt överst på agendan: yttrandefrihetens trängda läge i Latinamerika. Ett rätt udda par var det omskrivna eventets posterboys – Gabriel García Márques o Bill Gates – o det var nog inte så konstigt att de två aldrig möttes, vare sig i panelsamtal eller i champagneflod. För vad har egentligen en pompös o allt tjockskalligare Castro-kramare gemensamt med den globala hyperkapitalismens störste populist?

Nej, inte mycket. Mer än att dom två grabbarna på ett tydligt sätt symboliserar polerna i en intressant debatt som just nu – av många skäl – förs på kontinenten. Nämligen den om vilken roll mediemakten spelar i Latinamerikas nya o allt rödare politiska miljö. Att situationen är förfärlig kan ingen som nyss varit i Venezuela – eller för den delen Colombia eller Argentina – tvivla på. I Venezuela har folk numera i princip bara två sorters stora medier o välja på; dels dom gamla, svårt korrumperade tidningarna o tevekanalerna – ägda av miljonärsfamiljer vars enda publicistiska idé har varit o tjäna den vita eliten – o dels de statligt styrda kanalerna där Hugo Chavez nu oemotsagd sitter o mässar i timme efter timme som en blek kopia av sin idol, Fidel. Polariseringen är total, o utrymmet för oberoende samhällskritik är, sorgligt nog, icke-existerande.

I högerstyrda Colombia är det – ännu värre. Här finns inte ens en statlig motpol o den snabba mediekoncentrationens fördummande konsekvenser är numera ett av landets mest utmärkande drag. För femton år sen konkurrerade två stolta dagstidningar – båda i o för sig liberala, men ändå – om den kräsna colombianska publiken med ett brett utbud av aggressiv o välgörande grävande journalistik som följd. Men sen bestämde sig den ena, El Tiempo, för o med ekonomisk makt ha ihjäl den andra, El Espectador, o i dag är El Tiempo lika ensam o värdelös som Dagens Nyheter skulle bli om Svenska Dagbladet försvann. Familjen Santos, El Tiempos ägare, bestämmer nu inte bara vad som är en nyhet eller vad som är lagom o tycka o tänka i Colombia utan utövar också mer verkställande makt. En av bröderna Santos är i dag vicepresident o en annan försvarsminister o när Bill Gates så i måndags besteg nationellt territorium förenades regering o dominerande tidning i en märklig ritualdans för o tillbedja det digitala guldets gud. På helsida efter helsida efter helsida fick El Tiempos läsare höra om Gates gränslösa filantropi. Rubriker förklarade att pojken från Seattle nu har räddat över 700 tusen människoliv, att han satsat 29 000 miljoner dollar på o bekämpa sjukdomar o att han i dag är världens andra mest generösa person – allt änglalikt bildsatt.

Hade El Tiempo haft konkurrens hade man nog tvingats erbjuda läsarna några fakta som komplicerade bilden av den nya världen, till exempel dom som i förra veckan las fram av Emir Sader i det allt viktigare webbmagasinet Sin Permiso. Under samma tid som Gates Foundation, skriver Sader, givit 218 miljoner dollar till vaccination mot polio o andra sjukdomar, bland annat i Nigerdeltat, har stiftelsen investerat 423 miljoner dollar i just dom bolag – Shell, Exxon, Total, etc – som bär största skulden för miljökatastroferna i samma område. Eftersom, skriver Sader, den globala kapitalismen än så länge saknar hjältar måste dom snabbt uppfinnas, o Gates är bara den första som nu kons1ras av tjänstvilliga medier. Den dystra sanningen är emellertid, avslutar han, att Gates hyllade stiftelse är ”aktieägare i en mängd bolag som bryter mot miljöregler, utövar systematisk diskriminering, gör våld på fackliga rättigheter o är föremål för grova korruptionsanklagelser.”

Latinamerikas mediala dekadens var häromveckan också föremål för en artikel i mexikanska tidningen La Jornada, där Juan Carlos Camaño hävdade att kontinentens samtida journalistik helt regredierat till o bli en ”konstituerande del av den dominerande makten”. Några av de nya så kallade populisterna – Argentinas president Nestor Kirchner är ett vanligt exempel – har förvisso gjort en del oroväckande försök o manipulera o censurera medier, men det väger ändå lätt, menar Camaño, mot den till synes självgående smutskastningsmaskin som drabbar varje politiker som vågar ta ett litet kliv utanför det av väst sanktionerade. Hugo Chávez omnämns i dag rutinmässigt – o det gäller inte bara latinamerikanska medier utan också svenska – som ”Venezuelas kontroversielle vänsterpresident” medan George Bush, för o ta det enklaste exemplet, alltid neutralt refereras till som bara ”USA:s president”. Att skriva ”USA:s kontroversiella högerpresident George Bush” är otänkbart för nästan alla journalister, o det finns – i det har Camaño rätt – allt fler skäl o fråga sig varför. Är Bush – startaren av Irak-kriget, Bibeltuggaren, abortmotståndaren, föraktaren av Kyoto-protokollet – verkligen mindre kontroversiell än Hugo Chávez? O är Bush på nåt sätt mindre höger än vad Chávez är vänster?

Knappast. Svaret på varför en etikett är fullt möjlig o den andra helt omöjlig ligger förstås nån annanstans, o den som stör sig på den här sortens slentrianmässigt medialt maktmissbruk får tills vidare göra som allt fler samhällsintresserade latinamerikaner: vegetera på webben.