Bolivia är landet där folk tuggar koka som vi dricker kaffe. Där landets president själv är gammal kokaodlare. Problemet är att koka är med på FN:s lista över förbjudna droger. Magnus Linton träffade landets minister med ansvar för kampen mot narkotika, för att få hans bild av "the war on drugs".

Med den globala kokainboomen under andra halvan av 1900-talet inleddes ett politiskt motståndsprojekt som i dag föder röda presidenter i Latinamerika. Evo Morales – nu regeringschef i Bolivia – var nyss kokaodlare och hans väljarbas har under decennier vuxit i skuggan av ”the war on drugs”, USA:s militära och misslyckade försök att föra kriget mot drogerna med våld.

— Med Morales är förändringen total. Här går inte längre att känna igen sig. Och det är mycket positivt.

Mannen som talar är Filipe Caceres, landets nye ”drugtzar”, en sorts Bolivias Björn Fries, det vill säga den som ska leda den nationella kampen mot knarket. Det märkliga med Caceres är emellertid att han varken är militär, polis, byråkrat eller politiker utan liksom Evo Morales – kokaodlare. En guldtand, typiskt för quechuas, landets största ursprungsfolk, kryper fram när han ler och säger:

— Javisst, det är helt logiskt.

Historien om koka, kokain och politik i Bolivia är en säregen berättelse om makt och marknader, tolkningsföreträden och tabun, kultur och kommers – men kanske framför allt: en fråga om fattigdom. Caceres uppdrag är, som han uttrycker det, att göra Bolivia rikare och rent från drogproduktion genom att ”befria kokan från kokainet”, en idé som kräver sin förklaring i ett land där ingen knarkar men alla tuggar koka.

Så här, ungefär, ser det ut:

Kokabladet, sedan 1961 upptaget på FN:s lista över förbjudna droger, har tuggats i Anderna i flera tusen år och har alltid varit ett viktigt kulturellt och religiöst inslag i framför allt aymara- och quechuakulturerna. Bladet är i sig helt ofarligt – snarast nyttigt – och förhåller sig till kokain ungefär som druvan till vin; man kan tugga hur mycket som helst utan att någonsin komma i närheten av ett rus, men om det raffineras avancerat kan ett centralstimulerande pulver framställas – kokain.

I Bolivia är över 60 procent av befolkningen indianer och bland dem, liksom i mindre delar av Peru och Colombia, fyller kokan en social funktion liknande kaffet i Europa, det vill säga är det man till vardags konsumerar medan man arbetar eller sällskapar. Liksom kaffe dämpar det hunger och trötthet, men är till skillnad från kaffe varken skadligt eller beroendeframkallande. När kokainet, en produkt de flesta kokaodlare aldrig sett i verkligheten, började slå igenom på bred front i USA och Europa i mitten på 1900-talet togs ingen hänsyn till de andinska folkens traditioner och hela kokaplantan, själva bladen, sattes upp på världslistan över förbjudna droger.

— Detta är vårt enda problem, säger Filipe Caceres. Kokain ska förstås stå kvar på listan, men bladet måste bort. Det är en kränkning av hela vår kultur. Rasism. Kokabladet är som fängslat efter en ojuste rättegång där FN fattat beslut baserat på en falsk utredning.

Men sen dess har det blivit både bättre och sämre. I Latinamerika, inklusive Bolivia, har nya moderna konstitutioner drivits igenom som tar hänsyn till ursprungsfolkens seder och bruk och i dag är kokaodling lagligt inom ett begränsat område, speciellt avsatt för traditionell konsumtion. Problemet är att under 1980-talet, när efterfrågan på kokain exploderade i Europa och USA samtidigt som den bolivianska tennindustrin kollapsade, började tusentals sparkade gruvarbetare desperat odla koka i andra områden. På 1990-talet var Bolivia världsledande som producent av koka avsett för kokain. USA, EU, FN – alla reagerade och the war on drugs var ett faktum. Nu har ett oräkneligt antal miljarder dollar spenderats för att med USA-sponsrade militärinsatser och lansering av alternativa grödor eliminera kokaodlingarna i Bolivia. Men förgäves. Så länge den rika världen efterfrågar och så länge bönderna i Bolivia, Sydamerikas fattigaste land, inte har något annat som ger fasta inkomster fortsätter odlandet enligt den så kallade ballongeffekten: om inte efterfrågan punkteras kan man klämma åt var som helst, bubblan byter bara plats.

Eftersom kriget mot kokan fortsatte utan att några positiva resultat kunde visas upp började Bolivias fattiga politiseras och allt mer läsa aktiviteten som nyimperialism; USA satsar inte alla sina miljarder för att man egentligen bryr sig om koka, utan för att man vill ha militär närvaro för att kunna kontrollera andra viktiga naturresurser som olja och gas. Och om det verkligen var kokan det handlade om så fördes drogkriget enligt en rasistisk, snarast nykolonial, logik. Bolivia har aldrig haft något kokainproblem, men med elimineringskampanjernas förödande konsekvenser fick de det fattigaste betala för de rikas beteende eftersom USA bestämt sig för att föra kriget på borta- i stället för hemmaplan. Om den analysen är korrekt är svårt att säga, men helt klart är att kokan visade sig extremt bra som politiserande kitt. Under 1990-talet organiserade sig landets kokaodlare i fackliga federationer, skärpte den antiimperialistiska retoriken, vaskade fram en karismatisk ledare, byggde ett folkrörelseparti och lyckades under 2000-talet väcka sympati i alla skikt av det bolivianska samhället. 2005 tog kokaodlarna makten. Evo Morales vann en jordskredsseger i presidentvalet och odlarnas parti, MAS, blev störst i kongressen. Det var nya tider, inte minst kokan. Så vad ska hända nu? Hur ser den nya kokapolitiken ut?

Filipe Caceres viker upp skjortärmarna och säger att den nya strategin står på två ben, ett defensivt och ett offensivt. Dels ska kokainproduktionen elimineras genom att man attackerar dem som handlar med kemikalier i stället för att attackera odlarna. Och politiken ska styras från La Paz, inte Washington.

— Utan rätt kemikalier kan inget kokain produceras. I Bolivia finns till exempel ingen svavelsyra, allt sånt är importerat. Det är givetvis inte lätt att strypa det inflödet men det är mycket lättare att kontrollera gränser än odlingar. Därtill kommer vi satsa betydligt mer resurser än tidigare regeringar på att kontrollera bankkonton o pengatvätt. Problemet med den gamla USA-dirigerade politiken är att den inte slog mot kokainets ekonomi, utan bara mot de fattiga.

Men den stora saken med nya politiken är inte repressiv utan progressiv, åtminstone om dess egna strateger får lägga ut texten. Caceres, hjärnan bakom offensiven, har just kommit hem från världens första mässa för ”kommersialisering av koka”. Hans tanke – det vill säga regeringens – är att kokan är en outnyttjad naturresurs, en råvara som fått en olycklig stämpel som synonym med kokain men som efter en djupare analys har ett oändligt antal användningsområden han menar borde vara legala och attraktiva på världsmarknaden. Det främsta är, förstås, medicinskt. När kokainet upptäcktes 1860 blev dess bedövande effekter kända och det spreds snabbt som effektivt lokalbedövningsmedel inom all världens sjukvård, tills det började missbrukas och därefter narkotikaklassades och förbjöds. I dag används kokain inte alls i vården, men sedan 1800-talet efterliknar alla lokalbedövningsmedel som produceras kokainets kemiska struktur och i den andinska världen har kokan i tusentals år används som läkemedel. Nu tror regeringen att om man bara lyckas ”befria kokan” så kommer världens farmakologer finna nya och gamla sätt att utnyttja bladen i medicinen. Epilepsi, migrän, högt kolesterol och hudproblem är bara några av alla områden man hoppas på.

— Den belgiska regeringen har kontaktat oss för att beställa tolv tusen ton kokablad, säger Filipe Caceres. Syftet är farmakologiskt, men denna affär kan vi alltså inte göra i dag eftersom handel med kokablad är förbjudet och vi som odlar klassas som narkotikaproducenter. Det är en fruktansvärd orättvisa.

Vid sidan av medicinen ligger också en dröm om industrialisering och export av en lång rad andra koka-produkter. Caceres betonar att regeringens ambition inte är fri odling av koka, utan bara att man ska få odla så mycket man kan raffinera och exportera för marknader som inte har med kokain att göra. Världens största ekonomiska framgång alla kategorier – Coca-Cola – har kokan både i namn och originalrecept och spelar i dagens Bolivia en stor roll i all mer eller mindre realistisk idébildning om bladens kommersiella potential. En offentlig hemlighet i Anderna är att dagens recept för Coca-Cola innehåller extrakt från koka även om det inte längre handlar om kokain som vid dryckens födelse, och att ett område i Peru med speciellt tillstånd odlar koka enkom för Coca-Cola. Den multinationella jätten själv ger inga kommentarer om ingredienserna i trollformeln utan fortsätter bara att marknadsföra den som ”the world