Förra torsdagen utspelade sig en historisk händelse i Latinamerika; en hög ledare för den terrorstämplade colombianska Farc-gerillan stod inför världspressens fotoblixtar och dunkade rygg med president Hugo Chávez – mitt i Venezuelas presidentpalats. Det skedde, skriver colombianska veckomagasinet Semana, bara några månader efter att Farc kallblodigt mördat 11 kidnappade politiker och det var första gången nånsin som en utländsk president sammanträdde med den ökända gerillan. Var detta, frågar sig nu kolumnister på kontinentens norra halva, verkligen nödvändigt?

Och de flesta – oberoende av politisk färg – ger samma svar:

Ja det var det. Nog.

Om Hugo Chávez i världens konservativa ledarspalter ena dagen föraktas som kommunist och nästa som glappkäftad clown så har han nu fått – eller själv klätt sig i – ett respektabelt ärende där många tycks överens om att han nog är de ende som faktiskt skulle kunna göra nåt riktigt stort: fredsmäklande i den över 40 år långa och otäckt blodiga konflikten i Colombia.

Ett första steg – o mer än så handlar det ännu inte om – är o få till stånd en extremt efterlängtad fångutväxling mellan Farc och den colombianska regeringen. Redan i augusti var det en stor nyhet att Hugo Chávez och Colombias högerpresident Alvaro Uribe hade enats om att Chávez skulle göra ett försök som medlare, men först denna vecka står det, som El Espectador uttrycker det, klart att ”nåt stort verkligen är i görningen o att det politiska schackets spelare planerar drastiska drag”.

Ett sånt är satt till nu på tisdag – den 20 november – då Hugo Chávez reser till Paris för o träffa Frankrikes president Nicolás Sarkozy o då har lovat ha med sig gerillans bevis för att de kidnappade, däribland den fransk-colombianska politikern Ingrid Betancourt, fortfarande är vid liv. Lyckas han med det har han på bara några veckor åstadkommit mer än andra gjort på flera år. O först då vet vi, med Semanas ord, om detta är ett verkligt historiskt genombrott eller bara politisk teater.

Farc är Latinamerikas äldsta o starkaste – för att inte tala om rikaste – gerilla o har fört krig mot den colombianska staten i snart ett halvt sekel. Den marxist-leninistiska rörelsens försök till en väpnad kommunistisk revolution har besvarats av militären med omfattande stöd till paramilitära dödsskvadroner som genom åren mördat civila än mer urskillningslöst än Farc, och resultatet har blivit ett slags utdraget blodbad där 3 miljoner fattiga nu befinner sig på flykt undan den enes eller den andres vapen. Tusentals människor sitter i dag under brutala förhållanden kidnappade av Farc och ett frisläppande av dem har länge varit ett angeläget, för o inte säga desperat, ärende för berörda familjer, regeringar och människorättsorganisationer.

Den som via ett högt men kreativt politiskt spel katapultar en start till fredlig lösning på Colombias sofistikerade helveten kommer bli aktuell för Nobels Fredspris, o att det är nåt i den stilen Hugo Chávez siktar på är uppenbart. Men inte bara det. Förutom att det givetvis finns en genuin humanitär ambition hos den venezolanske presidenten – Betancourt har varit fängslad sen 2002 o flera andra personer mycket längre – finns också en massa andra vinster att hämta i saken.

Marta Colomina, kolumnist i venezolanska El Universal, står för den hårdaste kritiken o kallar saken för ”Chávez humanitära show” o menar att allt bara är ett smart sätt att rikta blickar bort från den hårt kritiserade grundlagsreform han just nu är på väg att genomföra för o kunna surra sig kvar vid makten på livstid.
Colombianska Cambio är mindre synisk, men håller med om att Chávez ambition att ”lösa en av den colombianska konfliktens svåraste knutar” har vidare avsikter. En fångutväxling – idén är att Farc ska släppa ca 50 av sina kidnappningsoffer mot att regeringen släpper ett antal hundra fängslade gerillakrigare – skulle inte bara göra Chávez till regionens odiskutabla ledare, utan också sminka upp hans sargade bild i utlandet.

Efter dalat förtroende hos de mer moderata vänsterkollegorna på kontinenten är han i akut behov av o visa att han inte bara kan ställa till bråk o spendera oljepengar, utan också hanterar den noblaste av statsmannakonster – mäkla fred. Och kan han leverera Ingrid Betancourt till Sarkozy o det franska folket kommer hans aktier snabbt stärkas i EU, en hamn Chávez blir allt mer beroende av sen relationen till USA totalt havererat. Men, menar Cambio, ett snyggt regisserat acuerdo humanitario – det vill säga en fångutväxling – kan också användas för att reparera Venezuelas usla förhållande med stora grannen i norr. Bland de 50 kidnappade som är aktuella finns tre nordamerikaner vars öden engagerar opinionen i USA, o får Chávez loss även dom innebär det en mycket bra utgångspunkt för o visa världen vad han just nu behöver; att han är anti-Bush, inte anti-USA – och därmed öppna för bättre relationer från och med november 2008.

Parallellt med spekulerandet om allt politiskt gött Chávez vill suga ut medger emellertid de flesta tidningar att utsikterna för ett stort humanitärt kliv i Colombia nu är bättre än på mycket länge. O att Hugo Chávez – i egenskap av en gestalt gerillan dyrkar – kanske går o bär på ett historiskt trollspö. Alvaro Uribe, Colombias president, känner sig redan ställd i skuggan o utan tvekan saknas lösning på många både politiska o praktiska problem, som var o hur fångbytet ska äga rum. Men i den akuta situation som råder o de hoppfulla perspektiv som nu öppnas tycks de flesta tidningar överens med Teodoro Petkoff, chefredaktör på venezolanska tidningen Tal Cual o en av Hugo Chávez värsta kritiker, när han säger: Jag skiter väl i om Chávez plockar politiska poäng på detta – det viktiga är att de kidnappades liv räddas.