Just som det offentliggjordes att årets Per Anger-pris – instiftat av svenska regeringen 2004 – går till colombianska feministen Yolanda Becerra överfölls hon av två maskerade män som slog sig in i hennes hem; pistol mot huvudet, bokhyllan omkullvräkt, tidningar sönderrivna, datorn förstörd – och en order om att inom 48 timmar ”försvinna från stan”. Sen stack de.

— Klart man blir rädd. Folk som jobbar med just rätten till liv men själva inte blir rädda när deras liv hotas skrämmer mig. Men jag har lärt mig administrera rädslan, både privat och kollektivt. Och då kan den bli en styrka.

Becerra är en av Colombias mest kända människorättsaktivister och ordförande i den feministiska organisationen OFP, Organización Feminina Popular, en rörelse som med den senaste attacken räknar till 138 aggressioner mot medlemmar sen år 2000; mord, hot, försvinnanden, inbrott, misshandel. 2002 mördades en medlem, 2003 en annan och 2006 en tredje. Den colombianska konflikten, en religiöst laddad fejd där illegala högermiliser slåss med gerillan om territoriell kontroll och staten har ett förfärligt record av brott mot mänskliga rättigheter, är en patriarkal dynamik där radikal kvinnokamp enligt Becerra måste få en helt egen form.

— Här hemma använder vi inte ordet feminist, det går inte. Ett ord som antyder att en grupp har oförtjänta privilegier den gruppen borde förlora skapar ett stort motstånd, ibland oöverstigligt. I Colombia är begreppet för kopplat till övre medelklass för att fungera i den extremt machistiska oljearbetarkultur vi kommer ifrån. Strategi är a och o för oss och vi försöker möblera om systemet med handling i stället för språk.

I sin motivering skriver Forum för levande historia – som delar ut priset – att Colombias problem är komplexa men att det gemensamma för dem är att ”män med vapen ställer sig över det civila samhället”. Yolanda Becerra sitter i sin livvakts blick i Bogotá, huvudstad i ett av världens mest våldsamt patriarkala samhällen och drar ett kvinnomärke fram och tillbaka i silverhalsbandet hon spänt över hakan medan hon säger att OFP, bland annat, jobbar med att ”fylla de sociala tomrum som uppstår när en kvinna mördats”. Över tre tusen kvinnor är nu anslutna till den snabbt växande rörelsen, av vilka 60 procent är direkt drabbade av kriget och 70 procent utsatts för våld i hemmet. Den över 40 år långa konflikten i Colombia har lett till att tre miljoner människor befinner sig på flykt i eget land – enligt UNHCR en av ”världens största internflyktingpopulationer” – och värst drabbade är enligt Cladem, Kommittén till försvar av kvinnors rättigheter i Latinamerika och Karibien, kvinnor och barn; av de kvinnliga internflyktingarna har till exempel 36 procent tvingats till sex med främmande män. En brutal siffra. Vem bär, enligt Yolanda Becerra, den största skulden för att det ser ut så här?

— Staten, svarar hon blixtsnabbt. Mikro och makro hänger nära samman här. Just nu har vi en regering som för var dag blir allt mer militaristisk och bygger en nationell kultur där offren får skylla sig själva, där utövare blir hjältar och där sanning tolkas av den starke. Vad som saknas är en statlig ambition att bryta det system av exkludering, förnekande, underordning och dominering av kvinnor som historiskt alltid premierats här.

Det är emellertid en subjektiv utvärdering av en regering som enligt de flesta rapporter lyckats minska de generella våldsnivåerna, mot både kvinnor och män, och ett land som enligt flera statsvetare har ”en av världens modernaste konstitutioner”. Den senare användes nyligen av smarta feministiska advokater till att välta den lag som totalförbjöd abort, och i dag är den liberaliserade colombianska abortlagstiftningen ett av många exempel som brukar räknas upp i summeringar av de framgångar Latinamerikanska kvinnorörelser haft det senaste decenniet. Kyrkan, inte regeringen, stod för motelden i den striden men Yolanda Becerra menar att det i feministiska sammanhang är lätt att lägga all skuld på kyrkan och förblindas av det hon kallar ytans framgångar.

— Det som avancerat är det juridiska. Colombia har skrivit på alla avtal och konventioner som berör minoriteter, diskriminering, kvinnors rättigheter, etc. Och visst har det gjorts framgångar i meningen att kvinnor nu i mycket högre utsträckning anmäler övergrepp, men det når inte problemens djup. Aborten är ett bra exempel; nu har kvinnor fått rätt att i vissa fall göra abort, men alla vet att en abort här kostar väldigt mycket pengar – och det har inte de fattigaste kvinnorna.

För Yolanda Becerra är ”botten”, ”djup” och ”under” återkommande termer och ingen tvekan råder om att OFP är en rörelse där klass är lika viktigt som kön. Även i abortfrågan – där flera av kontinentens länder nu står inför genombrott – gör hon en tolkning som inte bara lägger skulden på kyrkan, utan dess samspel med en värld hon kallar besatt av kontroll och ägande.

— Lika mycket som en religiös reaktion läser jag det latinamerikanska motståndet mot den kvinnliga kroppens autonomi som ett resultat av synen på kvinnan som privat egendom. En kvinna som inte ägs av någon – staten, mannen, kyrkan, arbetsgivaren – fungerar inte i den här världsbilden. Med fri abort blir kvinnan sin egen egendom, och det är det samhället här inte klarar av.

Magnus Linton

FAKTA:
Organización Femenina Popular (OFP) bildades 1972 i colombianska oljemetropolen Barrancabermeja och ger juridisk hjälp, sjukvård, utbildning och annat stöd till utsatta kvinnor. Per Anger-priset delas ut till personer och organisationer som ”med risk för sin egen säkerhet kämpar för individens rättigheter gentemot förtryck och inhumanitet.” Våldet i Colombia påverkar all sorts socialt engagemang och OFP:s rapporter om övergrepp mot mänskliga rättigheter genererar hot från samtliga väpnade grupper. Flera medlemmar har torterats, kidnappats eller mördats.