I morgon är det folkomröstning i Venezuela. Ska socialisten Hugo Chávez cementera sin makt? Författaren Magnus Linton rapporterar från ett kokande land. Och läser några nya böcker om Venezuelas väg mot himmel eller helvete.

När en dryg vecka återstår till Venezuelas ödesmättade folkomröstning – ska socialismen slås fast i grundlagen och ska Hugo Chávez kunna sitta till sin död? – intas allt offentligt rum av brölande män och landet blir än en gång en parodi på sig själv. I statsstyrd teve står Chávez och sjunger om paradiset, i privata pressens ledarspalter stammar åldermän att på söndag går republiken under och i landets städer har miljoner plus miljoner gått ur huse för att skrika ”Si!” eller ”No!” till en grundlagsreform få vet nåt om.

Det är ”studentens dag” och Venezuela kokar. Inte av argument, debatt och analys – utan av passion. Bara. Den opposition som nyss leddes av korrupta företagsledare har ömsat skinn och i dag är det den snabbt födda ”studentrörelsen” – ofta oligarkins barn – som effektivare bär fram hatet mot Chávez. Avskyn som sjuder ur denna dags demonstrationer är emellertid inte bara riktad mot Latinamerikas nya überidiot, som Chávez kallas i boken El Regreso del Idiota, utan också mot de korkade massor som enligt samma perspektiv låtit sina röster köpas av presidenten.

Ingen besökare i Venezuela kan längre tvivla på att det här samhället är i fulltständig och kanske oåterkallelig förändring; inflation galopperar, klientelism sprids, svarta marknader expanderar och som den globala antiamerikanismens nye ledare bröstar sig Chávez militärt med allt fler länder – samtidigt som majoriteten, det vill säga de fattiga, är enig om att det här är förste presidenten nånsin som tar dem på allvar. Ser dem. Så vad är det som händer?

Om Venezuela är på väg mot himmel eller helvete är en fråga som sysselsatt Latinamerikas och andra intellektuella sen Chávez första seger 1998, men det var först 2006 – då han stort vann senaste presidentvalet – läget blev skarpt. Efter valet, inte före, deklarerade han att nu var det inte längre nån lek; kapitalismen ska dö, den representativa demokratin ska bli ”verklig” demokrati och för att denna socialistiska revolution ska bli möjlig måste han och ingen annan styra till 2021. Minst.

Bara det senaste året har en lång rad böcker kommit på båda sidor Atlanten med mer eller mindre respekt för den ”bolivarianska revolutionen”, och tragiskt är att de flesta kalkerat de skrikiga tonerna från Caracas gator; för eller emot. Däremellan intet. El Regreso del Idiota är en bok skriven av tre män med paranoid aristokratisk blick som nu skräms av att snart hela Sydamerika blivit rött sen nyliberalismen havererat och husan och portvakten fräckt börjat använda sin rösträtt. Hugo Chávez, skriver de, är förstås bara ännu en version i Latinamerikas ändlösa produktion av auktoritära populister som då och då tar makten för att vrida klockan bakåt. Om tidigare generationers idioter, som Castro, tvingades göra revolution med vapen så har Chávez skapat en sinnrik men livsfarlig modell som nu kopieras av hans allierade: via löften om nya liv till fattiga vinns demokratiska val, därpå lanseras en ny konstitution i sken av att ge förtryckta makt men vars egentliga syfte är att lösa upp republikens heliga princip om maktdelning, och sen, med den nya och förment ”deltagande” grundlagen som bas, suger autokraten åt sig kontrollen över institution efter institution. Militär, universitet, medier, fack, domstolar, riksbank, polis, kultur, partier – allt läggs i hans hårda näve.

Det där må vara en karikatyr från höger men inte ens Gregory Wilpert, författare till Changing Venezuela by Taking Power – utgiven på brittiska vänsterförlaget Verso – skulle hävda att beskrivningen helt är gripen ur luften, bara historielös. I Wilperts värld är Chávez projekt den enda demokratiska process i modern tid som på allvar utmanar kapitalismen, och utsikterna att lyckas är – tack vare smarta reformer och statshanterade oljerikedomar – än så länge större än att misslyckas.

Dagen efter studentdemonstrationerna sitter ett trettiotal barn på en parkeringsplats i Ureña, en by i södra Venezuela, och kämpar sig igenom enkla texter. Numera syns den här sortens snabbt hopkomna studieinstitutioner överallt i hela landet och det här är en av grundpelarna i vad Wilpert kallar transformationen: skola åt alla. Barnen hör till den sorts familjer som slogs ut under den nyliberala epoken – under 1980- och 90-talen hade Venezuela kontinentens snabbaste fattigdomstillväxt – och hade det inte varit för Chávez hade barnen nu inte suttit här utan sannolikt odlat mer eller mindre kriminella karriärer i informella sektorn. Bara mellan 1990 och 1996 skars den offentliga utbildningsbudgeten ner med 37 procent, och de familjer som inte klarade de nya avgifterna fick ta sina barn ur skolan. När Chávez kom till makten var den självklara lösningen emellertid inte att restaurera det gamla skolsystemet utan att bygga ett helt nytt; de bolivarianska skolorna.

I dag går flera miljoner barn och vuxna i sådana skolor och redan 2005 deklarerade regeringen att analfabetismen i Venezuela var utrotad. Myntets andra sida – ett faktum Gregory Wilpert försöker prata bort – är inte bara att revolutionen nu bygger en parallell utbildningsstruktur från dagis till universitet, utan framför allt att dessa skolor, betalade av staten, är politiskt styrda och innehåller rejäla doser personkult av presidenten. Som det står i en valkampanjmanual för Chávez Wilpert motvilligt citerar: ”Samtliga bolivarianska element (skolor, partier, sociala rörelser, studentorganisationer, etc) utgör basen i varje röstmobiliserande enhet.”

Men de korporativa dragen måste enligt Wilpert ses mot bakgrund av oppositionens USA-stödda agerande. När Chávez vann 1998 var han politiskt och ekonomiskt inte mer än en försiktig sosse, men landets elit vägrade acceptera ens de mest moderata reformer och började i stället konspirera; i april 2002 försökte de störta honom via en statskupp, i december samma år genom en attack mot oljeindustrin, i augusti 2004 via en misstroendefolkomröstning och i december 2005 genom bojkott av parlamentsvalet. Allt misslyckades och i dag är Hugo Chávez inte bara vinnare av mer än tio demokratiska val på raken, utan också en man som fått goda skäl att tro att kapitalet förr eller senare tar till vapen. Hade, menar Wilpert, oppositionen bara följt demokratin och accepterat Chávez som legitim president hade de senaste årens vildsinta kliv mot en odefinierad korporativ socialiststat aldrig blivit verklighet.

Men nu är det som det är. Oavsett hållbarheten i Wilperts tes – för många är den bara en efterkonstruktion av en trög marxist som ännu inte lärt sig känna vittring av diktatur – vore det nyttigt med nyansering från båda sidor i Chávez-polemiken. I Anti-Americanism in Latin America skriver Alan McPherson att i dag är el antiyanquismo, numera ett helt akademiskt fält, djupare och bredare i Latinamerika ”än någonsin tidigare i modern tid”. Fenomenet är historiskt välgrundat – USA har ockuperat länder, stött militärkupper, underhållit terror – men springer ibland också ur en mer psykologisk och religiös mylla där materiell underlägsenhet kompenseras med mystiska idéer om Latinamerikas etiska och kulturella överlägsenhet gentemot hedonismen i norr. Ingen företräder genren bättre än den radikalt kristne Hugo Chávez och med handen på Bibeln har han inte bara stärkt banden med alla som rakryggat allierar sig i kampen mot Ondskan – Kina, Vitryssland, Iran, Zimbabwe, Nordkorea – utan på allvar också kallat dessa staters repressiva eller reaktionära ledare ”lika progressiva som jag”.

Progressiviteten i Chávez socialism är med andra ord öppen för diskussion och följer ett för latinamerikanska radikaler gammalt mönster; ekonomisk radikalism, kulturell konservatism. Makt har flyttats från topp till botten via bred jordreform, explosion av arbetarkooperativ, stor alfabetiseringskampanj och primär sjukvård åt fattiga – men abort, viktigaste befrielsefrågan, har försvårats och yttrandefrihet knutits till pengar.

Vid en mur sprayad ”Ja till folkmakt!” sitter en vakt i en fläck skugga och förklarar det senare. Han arbetar i ett av de redan över hundra tusen kooperativ som ska komplettera den oljeberoende ekonomin och sen vaktbolaget blev deras har allt materiellt blivit bättre – lika lön, ingen chef, beslut i stormöte – men ändå är han inte nöjd. Senaste opinionsmätningarna pekar på att revolutionen kan gå mot sitt första nederlag på tio år och i söndagens omröstning skulle han gärna rösta med Chávez om det inte vore för ett speciellt skäl; han måste. Som de flesta kooperativ står det här inte på egna ben utan är helt beroende av regeringens pengar och i el cooperativismo är el chavismo inbäddad; den som fått av staten måste ge staten sitt stöd. Det, säger han, är problemet. Kontrollen – systemet – sköter numera sig själv och öppen kritik eller ett kliv ur ledet skulle kosta honom jobbet.

— Det har jag inte råd med.

Magnus Linton

Gregory Wilpert. Changing Venezuela by Taking Power. Verso (2007).
Plinio Apuleyo Mendoza, Carlos Alberto Montaner, Alvaro Vargas Llosa. El Regreso del Idiota. Debate (2007).
Alan McPherson (red). Anti-Americanism in Latin America and the Caribbean. Berghan Books (2006).