Vänstervågen närmar sig Colombia

Stan är stenöd och klockan midnatt när Luciano Astudillo pustar ut efter en av sitt livs mest omtumlande dagar: valobservation i Colombias lokal- och regionalval, lika blodiga i år som 2003.

— En sån jävla cirkus. I förrgår hittades en hel lastbil med 300 000 miljoner pesos som skulle användas till röstköp. Det blev inte ens en stor nyhet.

Han lägger en slinga svart page bakom örat och inleder en lång natts diskussion om en av världens mest ökända länder, nationen som med sin starke högerpresident Alvaro Uribe går på tvärs mot den latinamerikanska vänstervågen samtidigt som landet just nu föder en av kontinentens snabbast växande vänsterkrafter. Polo Democrático, ett helt nytt sosseparti, blev valets stora vinnare genom en jordskredsseger i huvudstaden Bogota, en megametropol som med sina nio miljoner invånare politiskt väger lika tungt som Sverige.

— Vänstern har styrt den här stan i fyra år och nu får man fyra år till. Jag tror att om ”El Polo” fortsätter att visa regeringsduglighet i Bogotá så blir det en isbrytare som kan leda till en vänsterseger i presidentvalet 2010. Helt klart finns nåt som kokar underifrån också i det här landet.

Astudillos relation till Colombia är som för många svenskar präglad av både personliga och politiska erfarenheter. När militärkuppen var ett faktum i Chile 1973 flydde hans pappa hit till Bogotá och blev kvar ett halvår innan jakten på en ny tillvaro gick vidare till Sverige, och när Luciano några decennier senare blev aktiv sosse upptäckte han att många partivänner var från Colombia. Varför hade de lämnat sitt hemland? Vad hade drivit dem till Sverige? Hur såg den politiska terräng ut som de tvingats fly trots att Colombia aldrig varit en diktatur som flera av sina grannar?

Så löd frågorna som småningom gjorde att han i dag är del av ett nytt engagemang för Colombia som nu växer inte bara i Sverige utan i hela världen. I den svenska regeringens nya biståndspolitik är Colombia prioriterat, i våras arrangerades ett stort riksdagsseminarium i Stockholm om den colombianska konfliktens konsekvenser för kvinnor, i juni fick indianen Leonor Zalabata Torres Anna Lind-stipendiet och lagom till jul utkommer en bok där 27 unga svenskar skriver om det säregna landet. Men vad, mer konkret, kan Sverige göra för att bidra till ett slut på en fyrtio år lång och knarkdriven väpnad konflikt mellan staten, Latinamerikas starkaste gerilla (Farc) och de illegala högermiliser som brukar kallas paramilitära grupper?

— Främst två saker, säger Luciano Astudillo. Den första är att assistera Venezuelas president Hugo Chavez nu när han gått in och försökt pånyttföda förhandlingarna mellan gerillan och regeringen. För att det ska bli nåt hållbart måste det bygga på mer än Chávez, och där kan Sverige hjälpa till. Den andra är långsiktigt bistånd till institutioner som över tid bär upp en demokrati; rättsväsende, fackföreningar, civilsamhälle, press. Här hotas journalister dagligen och mycket journalistik handlar om att skriva vad någon beställer. Det råder knappast full pressfrihet här. Även de statliga institutionerna måste få stöd utan att man därmed stödjer den sittande regeringen.

Just institutionernas kris är lite av Colombias signum. Korruptionen och statens nästan totala frånvaro är den förklaring de flesta kommer upp med när landets problematik ska benas ut. För femtio år sen rasade ett sällsynt brutalt inbördeskrig mellan liberaler och konservativa och i dess kölvatten föddes ett antal inledningsvis progressiva socialistiska gerillarörelser, av vilka den dominerande blev Farc. Landets grundläggande problem – feodala ägarförhållanden, en kyrka med förödande stort inflytande och en politisk makt helt kopplad till ekonomisk makt – har sen dess förblivit olösta och med tiden smittats allt mer av en ren pest för demokratisk utveckling: narkotikamaffia. När kokainet på 1980-talet boomade i USA och Europa växte sig flera knarksyndikat starka och numera är pengar från kokainhandel en av Colombias största exportinkomster.

— I dag är landets främsta problem att här finns för mycket olagliga pengar – narkotikapengar – som hela tiden underhåller den väpnade konflikten och korrumperar allt, säger Luciano. Ett annat gigantiskt problem är nypopulismen; att en stark ledare kan sitta direkt i teve och över en kvart låtsas lösa folks problem, att folk här inte kräver att staten ska lösa saker och ting utan tror att det görs av en person, den starke ledaren. Den utbredda tron på En Stark Ledare som finns i hela Latinamerika är jättefarlig.

Sen 1980-talet har kriget mellan Farc och de paramilitära grupperna tagit över hela den politiska scenen. Genom upprepade terroraktioner har gerillan förlorat folkligt stöd och blivit allt mer av en ren militärapparat finansierad med kidnappningar och knarkhandel, medan de paramilitära grupperna expanderat över landet och formats till mäktiga nätverk av allianser mellan högerpolitiker, knarkbaroner och arbetslösa unga män som i brist på sysselsättning tagit värvning som yrkesmördare. Elitens version är att det paramilitära fenomenet växte fram som ett nödvändigt svar på mångas – framför allt jordägarnas – behov av att skydda sin egendom mot landsbygdens snabbt växande gerillarörelser.

— Det där är den stora lögnen här, säger Luciano Astudillo. Att de här högermiliserna uppstod som en rimligt reaktion på gerillans framfart. För mig är det uppenbart att detta rakt av är gangsterarméer. Visst finns det jordägare som anställer folk och beväpnar dem, men då används också ofta jordegendomen för att odla koka. Det handlar om ren maffia som vill tjäna mer och mer pengar. Det är inget reaktivt fenomen, utan aktivt – och mycket mer ekonomiskt än politiskt drivet.

I detta paranoida klimat har hundratusentals människor mördats de senaste decennierna, ena dagen anklagade för att gå gerillans ärenden och nästa paramilitärens. Tre miljoner människor – enligt FN:s flyktingorgan UNHCR en av ”världens största internflyktingpopulationer” – har lämnat sina hem i skräck för den ena eller andra sidan, och det talas nu allmänt i termer av en ”humanitär kris”. Bara under valkampanjen i oktober mördades 29 kandidater och det nya var att en slående majoritet av offren för det politiska våldet var företrädare för högerns partier, det vill säga mördade av ”vänstern”.

— Farc är direkt ansvariga för det, säger Astudillo. Och det är förstås fruktansvärt.

Han brister ut i ett skratt som signalerar tragikomik när han konstaterar att det fortfarande, i svensk och annan europeisk vänster, finns stöd för Farc. I november kom en CD kallad CumbiaClash ut där danska DJ:s spelat in musik till stöd för Farc, och tidigare har både t-shirts med gerillaloggor tryckts upp och biståndspengar skickats till Farc. I delar av svenska vänsterpartiet finns ett outtalat och ibland uttalat stöd för den colombianska gerillan, och i de latinamerikanska grannländerna är bilden ofta att Farc är en folkligt förankrad rörelse med en levande ideologisk agenda.

— Naivt, säger Luciano Astudillo. De som stödjer Farc har aldrig varit här. Att det finns europeiska ungdomar som säljer t-shirt och skickar överskottet, några tusen kronor, till Farc är – ha, ha – bara skrattretande. Gerillan badar ju i miljontals dollar! Kidnappningarna och knarkhanteringen ger dem hur mycket pengar som helst. Vi snackar om en av världens allra rikaste gerillor. Den där revolutionsromantiken är förödande för civilbefolkningen här. Och är helt byggd på okunskap.

Ändå är det nåt som glappar här. Farcs val av metod – krig – har alltid byggt på idén att den colombianska demokratin är en chimär, att valen är på förhand uppgjorda av mäktiga familjer och ekonomiska intressen som med pengar och beväpnade miliser producerar de valresultat de vill ha. På 1980-talet gjordes ett försök av Farc att bilda ett politiskt parti – Unión Patriótica – och ställa upp i val men då sköts 3000 av deras kandidater ihjäl på bara några år, och under 2007 har en stor skandal avslöjats som talar för att Farc i mycket haft rätt på åtminstone den här punkten; en rad rättsprocesser visar just nu hur nära kopplingarna mellan politikerfamiljerna och de illegala högermiliserna faktiskt varit, och många av presidentens närmast allierade sitter i dag i fängelse. Därtill har ju Astudillo denna dag själv på nära håll sett hur röstköp går till och vilken makt de paramilitären utövar på den fattiga landsbygdsbefolkningen. Kan man verkligen säga att det råder demokrati här?

— Visst har demokratin här enorma brister, både formella och praktiska. Men det betyder inte att det finns några genvägar förbi den. Och kom ihåg att Farc mycket bidragit till att det ser ut så här. På flera håll deklarerade man att det var en krigshandling att gå och rösta, det vill säga man ansåg det legitimt att döda den som gjorde det. Till och med Chávez säger ju i dag till Farc att kom igen nu vänner; lägg ner vapnen och anslut er till den kontinentala demokratiska revolution vi är på väg att genomföra. Jag tycker resten av dagens Sydamerika visar att Farc har fel. Men självfallet kan man inte bara kräva att gerillan ska lägga ner vapen och ställa upp på regeringens alla villkor, det måste också ställas mycket höga krav på högern – stenhård kontroll från internationella samfundets sida – så den inte kan upprepa vad den gjort tidigare. Men det stora som hänt är ju att tiden är förbi då blodbad ostraffat kunde verkställas, i dag skulle oligarkin aldrig kunna iscensätta såna massakrer på vänsterkandidater så som den gjort tidigare. Det finns för många av omvärldens ögon här i dag. Det stora med globaliseringen är ju att det nu finns krafter i hela världen som opponerar och reagerar när sånt händer.

Frågan hur det framöver ska gå för Colombia – knarksmittat, korrumperat, orättvist – är inte lätt att svara på, men det finns enligt Luciano Astudillo en rad goda tecken just nu. Sorterar man bort nyanser och skissar grovt skulle man kunna säga att ett stort första steg mot ett slut på konflikten hänger på ett spel mellan tre populister, två höger och en vänster. Den första – George W Bush – måste väntas ut. Den andra – Alvaro Uribe – måste pressas till insikt. Och den tredje – Hugo Chávez – måste få en större roll.

Det har blivit måndagens småtimmar i Bogotá. Bara enstaka militärer och uteliggare befolkar nattens gator när Luciano Astudillo avslutar med att förklara hur han menar triangeln hänger samman. Chávez, säger han, är nyckeln. Som den nya vänsterikon han är har han helt unika möjligheter att nå resultat i sitt nya initiativ till förhandlingar. Och efter alla avslöjanden om kopplingar mellan el uribismo – Uribe allierade – och narkotikamaffian kommer USA nu att kräva allt fler utlämningar vilket sätter stor press på den colombianska högern att verkligen rensa bland alla sina knarkkopplingar.

— Det stora problemet just nu är Bush, suckar Astudillo. Han kommer aldrig att acceptera att Hugo Chávez får den enorma internationella fredsframgång det skulle vara om han lyckas åstadkomma ett humanitärt utbyte av fångar, vilket är det stora första steget mot ett slut på konflikten. Det skulle Bush aldrig ge honom. Men om ett år bor nytt folk i Vita huset. Då kan allt hända.

Magnus Linton

Fakta/Konflikten i Colombia:

Colombia är ett av världens våldsammaste länder och ligger högt på alla demokratiorganisationers listor för brott mot mänskliga rättigheter. En avmobiliseringsprocess av de paramilitära grupperna pågår och sedan 2002 har enligt regeringen över 30 000 illegala soldater lagt ner vapen. Fattigdom, brist på utbildning och arbetslöshet gör emellertid att nya grupper hela tiden uppstår och sedan 2002 är paramilitära miliser skyldiga till mer än 3 000 mord eller ”försvinnanden”. Offren är oftast socialt aktiva i någon form; kvinnorörelser, fackföreningar, ursprungsfolk och journalister hör till de värst drabbade – bara under 2006 dödades 70 fackligt aktiva. Gerillorna, både Farc och ELN, är också skyldiga till grova humanitära brott, främst politiskt motiverad mord och kidnappningar. 2006 kidnappades 687 personer, majoriteten av Farc.

Källa: Amnesty International Report 2007

Fakta/Valet i Colombia:

Den 28 oktober valde den vuxna delen av Colombias 46 miljoner invånare nya guvernörer, borgmästare och kommunfullmäktigeledamöter. Valet har av människorättsorganisationer betecknats som viktigare än presidentvalet att övervaka för omvärlden eftersom brotten mot mänskliga rättigheter är värst på landsbygden liksom gerillans och paramilitärens sabotage av den demokratiska processen. För anhängare av landets konservative president Alvaro Uribe blev valet ett bakslag; partier som stödjer regeringen vann 15 av 32 guvernörsposter men förlorade de viktiga borgmästarvalen i landets tre största metropoler där unga vänsterprofiler segrade. Trots att 29 kandidater mördades under valkampanjen och omfattande röstköp dokumenterades av samtliga observerande organisationer förklarades valet av Organisationen av Amerikanska Stater, OAS, vara en demokratisk framgång för Colombia, mycket med hänvisning till att valdeltagandet steg generellt.

Källa: OAS och Center for International Policy.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s