Söndagens valförlust för Hugo Chávez var det bästa som kunde hända den latinamerikanska vänstervågen. Sen några år styrs nästan hela kontinenten av röda presidenter och den absolut största framgången i denna process har varit politiseringen av de urbana massorna och den radikalt ökade röstanvändningen bland tidigare exkluderade grupper. Chávez har varit en huvudspelare i detta historiska demokratiarbete men med sin irrationella världsbild blev de sjuka dragen i hans projekt till slut uppenbara och väljarna har nu bett honom ta en vit månad från knarkandet på bilden av sig själv som ena dagen Jesus, nästa Mao och den tredje Simon Bolívar. Det är toppen.
Tidigt i går medgav Chávez föredömligt valnederlaget och har därmed inte bara visat högern att han är demokratiskt mognare än många trott utan har också lagt grunden för en hälsosam utveckling av sin "bolivarianska revolution". För den som varit i Venezuela på sistone har det länge stått klart att Chávez inte ens bland de närmaste haft stöd för den auktoritära utvecklingen av revolutionen. Att hans modell Kuba är allt annat än ett "hav av lycka", som presidenten sagt, är även de fattiga venezolanerna för upplysta för att gå på. Så sent som för två dagar sen kallade Chávez alla som inte tänkte rösta för reformen – som skulle skriva in socialismen i grundlagen och göra det möjligt för honom att sitta till sin död – för "fascister". I går tackade han samma personer för deras "demokratiska mognad". I statsmannabeteende är det en fantastisk tillnyktring på bara ett par timmar och det är utan tvekan rörande att se vad fria väljare kan göra med sina ledare. Stort grattis, Venezuela.
Av valresultatet kan många, men framför allt fem, slutsatser dras: 1. En av världens mest moderna konstitutioner (skapad av Chávez 1999) har räddats från snabb degenerering till en av världens mest omoderna (det nedröstade förslaget). 2. Venezuela har fått en fungerande opposition med bas i en vaken studentrörelse i stället för i ett statskuppande näringsliv. 3. Revolutionen fortsätter, men måste nu begrava sina leninistiska element. 4. Hugo Chávez ska lämna posten 2013, vilket tvingar landets socialister att odla en efterträdare, det vill säga gå från billig personkult till social rörelse.
Till detta kan läggas den viktigaste; Latinamerikas vänstervåg kommer från och med nu att tas på mycket större allvar, så väl av ländernas interna oppositioner som av världen. Hugo Chávez uppenbara problem – maktsamling, militarisering, diktaturkramande, Kristuskult – har gjort det lätt för tokliberaler och global höger att skapa enkla och oftast falska mardrömsscenarion om inte bara Venezuela utan det mesta som i dag händer på kontinenten. Snabbt utbyggda energisamarbeten, ursprungsfolkens intåg i parlamenten, ekonomisk frigörelse från USA och ett brett genomslag för mänskliga rättigheter – en rad historiska befrielsekliv har överskuggats av Hugo Chávez marginella tokerier (ja, senaste reformen var verkligen "galen") och getts sken av att vara olika delar i en efterbliven men pånyttfödd caudillismo, patriarkal populism. Nu har Venezuela avvisat leninismen utan att avvisa revolutionen, ett faktum som får det kontinentala latinamerikanska upproret mot USA-diktat och marknadsliberalism att bli mer homogent – och därmed tyngre – efter ett par år av oroväckande sprickor. Det är, också det, toppen.