Sen jag började tänka har egentligen bara två saker fått mig att på djupet ompröva inte bara min utan hela världens existens; första gången jag tog LSD och när jag läste Valerie Solanas SCUM-manifest. Båda la en ny och på samma gång klargörande och förvirrande lins över tillvaron och sen dess är inget sig likt: det subjektiva avancerade, det objektiva retirerade. I all analys. Eller mer aktuellt uttryckt: hade jag läst Maja Lundgren före de erfarenheterna hade jag lagt henne åt sidan som skräp, men efter går texten in och blir i sitt skrämmande register av olika lager en sorts bra psykointellektuell penetrering utan slut.

För dem som levde i slutet av 1800-talet fanns en politisk kusin till Solanas att läsa för alla som pallade vända blicken utåt genom att vända den inåt. Också förklarad galen, också fläckvis briljant, också besatt av att såga män itu och så hatisk mot modernitetens tråkiga brodersamhälle att en ”strategisk essentialism” blev självklar som molotov-cocktail mot det tölpiga patriarkat som premierar tagande och straffar givande. Hon hette Laura Marholm och hennes författarskap har nu – via Ebba Witt-Brattströms roliga bok Dekadensens kön – fått ny status i det nollnolltal där en hel rad feminister uppenbarligen tröttnat på vad de ser som postmodern extremism och ”en feminism utan kvinnor”.

Jämförd med samtida kollegan Ellen Key – som slog fast att ”genom förbiseendet av faktorn kvinna, ha alla männens matematiska resultat blivit felaktiga” – var Marholm en mer radikal och kontroversiell särartsfeminist vars ibland geniala idéer och stil enligt Brattström stals hej vilt av tidens stora manliga författare, inte minst Strindberg, samtidigt som de ömkliga asen satte kniv efter kniv i hennes rygg. Strindberg, skriver Brattström, införde ett betydande perspektivskifte i den svenska litteraturhistorien, nämligen att ”ordet stals från kvinnan” – och detta var ”Marholm den första att observera”. Innan hon för gott låste in sig i hemmet med sin antisemitiske make – författaren Ola Hansson, äkta hälften som kompletterar Brattströms ”parbiografi” – gjorde Marholm en stor mängd andra intressanta observationer om man och kvinna som boken snyggt diskuterar och läsaren ser roat på när författarna, både Marholm och Brattström, gör eleganta knockouter på Ibsen, Strindberg, Freud, Kafka, Joyce och alla andra moderna vampyrer som sög sig feta på det väsen Marhom menar är Kvinnan. Marholms paradoxala projekt, att vilja ”kons1ra en Ny Kvinna utanför den manliga blicken” och samtidigt övertyga omgivningen om att ”mannen är kvinnans innehåll” lämpar sig i Ebba Witt-Brattströms bildade famn extremt väl som material till den lektion feministisk idé- och litteraturhistoria jag önskar mina gymnasielärare hade fått innan de proppade mig full av Hjalmar Söderberg.

Men mot slutet slår Brattströms goda ambition att slakta idén om dåtidens kvinnorörelse som reaktionär och Strindberg och grabbarna som radikala över och upprättelsen av Laura Marholm förlorar – i min läsning – en del trovärdighet. På några ställen känns Dekadensens kön mer som en trängd akademikers försvar av en tes som kanske inte riktigt håller, och Marholms trots allt uppenbara essentiella dyrkan av såväl Kvinnan som Mannen och framför allt Heterosexualiteten pareras ibland ängsligt med konstig kontextgivning. Och det är där man anar ett annat ärende med den här boken; Brattströms vilja att inte bara blottlägga ”den moderne mansförfattarens vampyrteknik” utan också känga till den postmoderna forskning som på senare år haft stora feministiska framgångar med begreppet heteronormativitet som verktyg. Det förra går lika bra som det senare uselt, men det ändrar inte den omtumlande känsla som retar hjärnan när pärmarna slås igen: det här är en jävligt bra bok om, med Laura Marholms ord, ”mänskligheten som delad i idel otillfredsställda kvinnor och ointresserade män.”