Biobränslemord

När New York Times häromdan körde nyheten att EU är på väg o förbjuda import av vissa biobränslen gick ett medialt skalv genom Latinamerika. I Syd har få debatter genererat så mycket hopp o vrede som den om huruvida de nya bränslena är de fattigas väg till himmel eller helvete, o i debaclet har Latinamerika en särställning. I majoriteten av kontinentens länder röjs just nu i desperat takt enorma arealer mark för plantering av en eller annan av de grödor – soja, majs, socker, oljepalm, betor, etc – som hjälper till o hålla liv i den största av kapitalismens drömmar; att jordens alla människor ska ha var sin bil. El Mercurio, Chiles viktigaste tidning, började nyss kalla Sydamerika för ”etanolets Arabvärld” och i Brasilien, världsledande i o göra bränsle av soja o socker, har president Lula utnämnt biobränsle till sin ”nya passion”.

När den uruguayanska tidningen La Diaria nyss gjorde en temabilaga i ärendet konstaterade Gerardo Honty tre saker: a) inga latinamerikanska länder vågar i dag ställa sig vid sidan av det ekonomiska race denna nya
megaindustri satt igång, o b) ingen har egentligen en aning om ifall konsekvenserna av utvecklingen i slutändan blir negativa eller positiva. Vad man däremot säkert vet, skriver Honty, är att de stora biobränsleprojekt världen hittills erfarit är baserade på en sorts talande subventioneringssystem. I den rika världen – som USA o EU, där stöd på 6 respektive 4,5 tusen miljoner dollar årligen ges till industrin – är det regeringar som betalar. I Brasilien o Colombia, Latinamerikas största biobränsleproducenter, är det arbetare, småbönder o natur som får betala; där sojan tar plats försvinner Amazonas regnskogar o dom allt mer extensiva sockerplantagerna i Sydamerika, skriver Honty, hålls vid liv av analfabeter som jobbar under slavlika förhållanden.

Ändå är det kanske Colombia som bär på den allra mörkaste sociala historien kopplad till biobränsleboomen. I Bajo Atrato, en region i landets nordvästra hörn, vecklar just nu en blodig skandal ut sig i vilken den rika världens jakt på bilbränsle är drivande. Häromveckan berättade El Tiempo, landets största tidning, att tusentals småbönder i området jagats iväg från sina hem av paramilitära grupper, en sorts illegala högermiliser med kopplingar till reguljär polis o militär. Förevändningen för att tvinga de fattiga på flykt – Colombia har i dag tre miljoner internflyktingar o genomlider en svår humanitära kris – var o bekämpa den ökända Farc-gerillan. Men, hävdar nu riksåklagaren, den här tvångsfördrivningen av regionens folk var i själva verket ett beställningsjobb från dollarhungrande palmoljebolag – inte så mycket för o bekämpa gerillan som för o frigöra attraktiv odlingsmark. Byar jämnades med marken, samhällen slogs sönder, massakrer blev vardag, kollektiva äganderätter revs i bitar o när de fördrivna nu försöker återvända står milslånga korridorer av oljepalmer överallt på deras marker.

Palmoljan kom till Colombia för bara några år sen men är redan en snabbt expanderande miljardindustri; landet är i dag Latinamerikas ledande producent av palmolja o redan 2020 väntas näringen enligt vissa bedömare vara viktigare än kaffet för colombiansk ekonomi. I hopp om att skapa nya arbetstillfällen o konkurrera ut kokaodlingar har regeringen generöst subventionerat bolag som velat pröva lyckan i branschen, men i Colombias minerade politiska terräng har initiativen lett till öppet pengaflöde från stat till illegala dödsskvadroner. Över 20 palmbolag sitter nu i juridiskt klister för allvarliga brott, däribland tvångsfördrivning.

I jämförelse med Brasilien är Colombia emellertid lillebror i biobränsleracet. President Lula är kontinentens självklare ledare i utvecklingen och har tillsammans med George Bush försäkrat att mer biobränsle på världsmarknaden bara leder till två saker: fler jobb och mindre utsläpp. Länder som är fattiga på pengar men rika på sol och bördig mark – alltså de flesta delar av Latinamerika – har enligt Lula allt o vinna på en storskalig satsning på odling av grödor till biobränsle. I ett utspel nyligen, vida spritt i kontinentens tidningar, slog han fast att i Brasilien har etanolindustrin direkt skapat 1,5 miljoner arbetstillfällen o indirekt gett ytterligare 4,5 miljoner jobb. O hittills bara förbättrat miljön.

Lulas visionära övertygelse kontrasteras dock hårt av Raúl Zibechi, vänsterintellektuell författare till essän ”Nyliberalismens andra våg”, publicerad i Argenpress, som menar att biobränsletåget är på väg att återföra Latinamerika till positionen som simpel råvaruleverantör till Europa o USA. Efter några år av lovande tecken på genuin o efterlängtad industrialisering håller nu ländernas ledare på att förvandla kontinenten till en enda stor ”sojarepublik”, totalt beroende av USA och med allvarliga konsekvenser för de egna ländernas människor o miljö: ”I Brasilien”, påpekar Zibechi, ”är sojan den främsta orsaken till skövlingen av Amazonas o i Argentina o Paraguay orsaker den en massiv utslagning av små o medelstora företag.” Som på bananrepublikernas tid, skriver han, växer återigen råvaruexporten och precis som förr är det USA:s behov, denna gång av o hitta annat än olja o hälla i bilarna, som dikterar produktionens villkor.

Vem som till slut får rätt i den här striden – det vill säga ifall kontinenten om 50 år är en simpel sojarepublik eller biobränslenas Saudiarabien – återstår o se. Men en sak står redan klar: oavsett om biobränsleboomens globala avtryck blir positivt eller negativt så kommer det bli mycket tydligt, o som allra tydligast i – Latinamerika.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s