Castros avgång snabbar på tre akuta generationsskiften

BOGOTÁ. Att Kuba är ett döende system har länge stått klart för alla nyktra, nu även för Fidel. Gårdagens avhopp är givetvis en sorts insikt i – Castro är inte idiot – hur totalt förödande globaliseringen varit för statiska system som det kubanska. Kubanerna alfabetiserades en gång för alla på den tid då revolutionen ännu inte helt spårat ur och en sådan landvinning kan inte annulleras. Castros val att inför dem som tvingats leva i öns ideologiska mytologi kliva ner bland de dödliga är ett bra sätt att dels bättra på sitt eget eftermäle, dels rulla igång det ofrånkomliga; mötet med världen. Hade hans stab hållit kulisserna runt honom intakta så han fått dö som president hade allt sett oändligt mycket värre ut.

Fidels egen dotter Alina Fernández, i dag flykting i Miami, slog förvisso fast att nyheten är tom och kommer betyda absolut ingenting för de misshandlade kubanerna, och det är bara att hoppas hon har fel. Kubas förvandling från lovande revolution till gigantiskt fängelse gjordes möjlig av två ideologiska väggar som båda snart vittrat sönder – Vita Husets isoleringspolitik och kommunismen själv – och oavsett vem som efterträder är det ett faktum att gårdagens nyhet med all sannolikhet snabbar på tre akuta generationsskiften, av vilka bara ett utspelar sig på ön.

När den kubanska svartmarknaden för ett par år sen exploderade förklarade Fidel utvecklingen med moraliskt förfall och krävde förbud för de små privata verksamheter som tillåtits, medan yngre regeringsmedlemmar nyktert erkände att den svarta marknaden var ett resultat av för låga löner. Över 60 procent av dem som i dag sitter i det kubanska parlamentet är födda efter 1959 och två efterträdarkandidater – Carlos Lage och Felipe Perez Roque – är mer än två decennier yngre än bröderna Castro. Båda är beresta och har sett för mycket av världen för att förklara varubrist med bristande praktik i kommunistisk tillbedjan.

Om det kubanska ekonomiska systemet även med kommunistiska mått är världshistoriskt ineffektivt så gäller detsamma, i politiska termer, för den linje som förts av Washington. Alla diktaturer måste legitimeras och för Castro har blockaden – inget resande, ingen handel, inga diplomatiska förbindelser – varit det eviga levebrödet. USA:s hårda linje har under ett halvt sekel inte lett till några som helst politiska framsteg, tvärt om, och knappast förhindrat regimen från att skaffa resurser; i dag får Kuba lika stort stöd från Venezuela som Israel får av USA. När Barack Obama för ett halvår sen gjorde ett utspel om att åtminstone häva reseförbudet till Kuba var det bara ett litet tecken på den öppning som, paradoxalt nog, börjar bli brett representerad i det som en gång var den rabiata kubanska Miami-högern. Viktigaste frågan att börja med – lätta på reseförbudet – var för tio år sen tabu för Miami-högern. Så ej längre. I dag är Floridas kubaner inte bara i mycket högre utsträckning demokrater i stället för republikaner utan också aktivt för "den reform som sen kommer lösa upp hela Kuba-politiken" – hävt reseförbud.

Men om Castros successiva bortgång katalyserar nya vindar på Kuba och i USA så är kanske den viktigaste förändringen mer global. Inte bara i Latinamerikas utan i hela världens vänster har Castro – mycket tack vare just blockaden – förblindat den vänster som inte klarat att lägga kommunismen i graven. Sorgligaste exemplet kom 2006 när Ignacio Ramonet, chefredaktör för inflytelserika vänstermagasinet Le Monde Diplomatique, gav ut sin intervjubaserade Castro-biografi och hade en unik chans att med den kubanska erfarenheten som fond diskutera framtiden. Men nej. Vördnaden för Den Store Revolutionären blev i stället bottenlöst pinsam och inget nytt blev sagt. I Sydamerika – hur skruvat det än låter i ett europeiskt perspektiv – har Kuba fortfarande ett enormt symbolvärde och ibland talar i övrigt friska demokrater om Kuba som en "modell". Fortfarande. Det är givetvis helt irrationellt och ska ses i en närmast religiös kontext, men är likväl förödande för en global vänster eftersom det innebär öppet mål för den höger som i bunt vill avrätta alla växande progressiva krafter i Latinamerika. Som den auktoritära vänsterns sista megaikon är Fidel med gårdagens nyhet inte borta, men degraderad. Händelsen öppnar en historisk möjlighet och vinner Obama skulle det innebära ett fantastiskt generationsskifte. I alla led.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s