Ställer man sig på taket till hotell Unique i södra Brasilien o bara tittar rakt fram så får man en storslagen vy över ett av den postmoderna världens allra märkligaste experiment: megapolisen Sao Paulo.

Skyskarpslandskapet är vitt, packat, kubiskt o jämnt på ett sätt som skiljer det från till exempel New York o Mexiko City – två av den amerikanska kontinentens andra jättestäder – men framför allt: det tar det aldrig slut. Här, på bara några kvadratmil, bor nu 20 miljoner människor, nästan lika många som i hela Skandinavien. Sao Paulo är, enligt tidningen Pagina12, ”den ultramoderna metropolen” eller ”den latinamerikanska arkitekturens avantgarde inträngt i ett hörn av tropikerna.”

Sampa, som brasilianarna själva kallar sitt urbana koncentrat, står just nu i centrum för den latinamerikanska debatten om megastäder, urbanisering, arkitektur och postmoderna problem. Om tolv år – 2020 – kommer världen, meddelar mexikanska La Jornada, bara ha fem städer som förtjänar den nya termen megalópolis o av dom ligger två i Latinamerika, Mexiko City o Sao Paulo. Även i annat sifferstaplande om befolkningskoncentration o framtid är det södra Amerika överrepresenterat. Om Asien och Afrika har sin mest omtumlande urbaniseringsepok framför sig så har den just skett i Latinamerika. I dag är 77 procent av befolkningen här urban, det vill säga bor i städer, medan samma siffror för Asien o Afrika är 40 respektive 38 procent. I den rika världen – med metropoler som Tokyo och Los Angeles i fronten – kommer städerna inte växa så mycket mer, utan det är i Syd som den nya demografiska revolutionen håller på att, eller kommer o ske.

Det är om denna så kallade ”andra urbaniseringsvåg” – den första var den som Europa o USA genomgick på 18- och 1900-talen – som den aktuella debatten handlar. O de stora frågorna är förstås: Hur ska det gå? Eller kanske snarare: Hur ska det sluta?

I argentinska La Nacion tecknar Lorena Oliva dom vanliga problemen kring dom allt snabbare växande megastäderna i Syd med fokus på Sydamerika. Den starkaste visuella upplevelsen för besökare i det nya Latinamerika är – trots allt – numera varken skyskrapor eller tropisk djungel, utan kåkstäder. I dag bor hälften av Latinamerikas urbana befolkning i informella bostäder, så kallade favelor, och jobbar med informella saker och rör man sig ut från innerstäderna, bort från redigerade vyer som den från hotellet Unique, så ser det plötsligt ut som om nån hällt enorma mängder tegelkross över berg, dalar och citykärnans skyskrapor – det är dom urbant fattiga. O deras slumpmässigt hopkomna bostäder som överallt tränger sig på.

Det mest alarmerande med dagens turbourbanisering är att den inte längre, som tidigare, står i proportion till ekonomisk tillväxt. Oavsett om städerna erbjuder arbete eller ej, så växer dom. Skälen varierar, men drivkraften är oftast nån form av flykt. Klimatförändringar gör jordbruksmarker omöjliga o bemästra. Unga kvinnor torterade av ofrivilligt sex i kombination med religiösa dogmer flyr till stan för o abortera – o kommer aldrig tillbaka. Eller, som i Colombia, för dom tre miljoner människor som är på flykt undan landets fyrtio år långa krig är staden den enda räddningen.

Resultatet blir fattigdomskoncentrat, o den regering eller borgmästare som dom närmsta femtio åren inte gör gigantiska o långsiktiga infrastruktursatsningar, skriver Lorena Oliva, kommer bli medskyldig till världshistoriens största kollaps. Kollektivtrafik, enkla men riktiga bostäder, sophämtning, rinnande vatten, luft som kan andas – så lyder de krav som kommer o ställas av alla, även de som saknar arbete.

Men, menar andra, diskussionen om de expanderande megastäderna har en tendens o spåra ur. Såväl kristna reaktionärer som marxistiska dystopiker läser ofta utvecklingen i apokalyptiska termer, där den degenererade storstaden – präglad av knark, prostitution, smittor och avgaser – blir en perfekt illustration till Helvetet, det kapitalistiska eller det bibliska.

När den nya boken Forgotten Continent – The Battle for Latin Americas Soul just nu recenseras i tidningar från Buenos Aires till Mexiko City är motbilden till dom här urbana dystopierna en av de mer uppmärksammade teserna. Mirko Lauer konstaterar i peruanska La Republica att det verkliga politiska slaget i dagens politiserade Latinamerika inte står mellan vänster och höger, utan mellan dem som är för en djupgående modernisering av all sorts samhällsliv o dom som är emot. O i en sån modernisering är det, menar allt fler liberaler och sossar, viktigt o se den latinamerikanska urbaniseringens enorma sociala vinster. I just Peru, till exempel, har tillströmningen till framför allt huvudstaden Lima gjort att många miljoner av landsbygdens folk lämnat misär, isolering, blodsband o religiös vidskepelse bakom sig. Storstan har knappast givit jobb åt alla, men få har fått sämre liv än tidigare. Rasism, sexism o brutalt klassamhälle luckras successivt upp när fattiga massor – på landsbygden ofta närmast livegna – får bättre kontakt med utbildning, förvärvsarbete och inte minst reproduktiv hälsa.

Men den allra största vinsten, det historiskt progressiva klivet i Latinamerika, menar den här debattens liberaler, handlar om konsolideringen av demokratin. Såväl feodala som militära ordningar har lagts till historien o i flera av kontinentens länder har inte bara valdeltagande – utan all sorts deltagande – ökat dramatiskt på senare år. O det finns, menar dom, bara ett tydlig fenomen o tacka för det: nämligen urbaniseringen.