Bogotá. När sju tjurar släpats ut i blodig sand ställer sig tio tusen colombianer och brister ut i jubel åt sin hjälte, sig själva – och nationen. I landet med världens sämsta rykte är varje medborgare som slår internationellt utan koppling till knark eller krig ett nationalhelgon, och när César Rincón 1991 tog Colombia till tjurfäktarvärldens topp reste sig landet lika belåtet som när Gabriel García Marquéz fick Nobelpris eller Shakiras förmögenhet började matcha Madonnas.

Nu är det matadorens avskedsföreställning – han är 42 år – och när han steppat klart i rosa strumpor och glittrande axlar och kört svärdet genom sista djuret gör han en långsamt graciös piruett mot de oändliga ovationerna. Tjurfäktning är den religiöst kodade konstform som blev nypopulär när nollnolltalet blommande ut i förakt för grått utjämnande saker som sekularisering, jämställdhet och klasslösa samhällen – för på la corrida återfår allt sin vertikala ordning: Gud, guld, man, kvinna, djur, blod, jord.

Inget är mer självklart frånvarande i den här ceremonin än kossor och arbetare. Om billig turism givit nya sociala skikt tillträde till Spaniens fäktningar så är de colombianska fortfarande ett nöje bara för de familjer som då och då behöver injicera sig själva med en känsla av att inte ha nåt gemensamt med Andernas indianblandade majoritetsbefolkning.

Men när nationalsången trumpetas och cowboyhattar hålls i vädret störs pompan av arga rop från ett fenomen den katolska världen hittills inte sett mycket av men som nu exploderat, tio år efter den europeiska vågen; djurrättsaktivister. Tortura no es arte ni cultura! – ”Tortyr är varken konst eller kultur” – skriker fem hundra ungdomar utanför arenan och avlutar varje harang med en brutal svordom i den patriotiska kyrkan: ”César Rincón – en nationell skam!”.

Det är emellertid ett tillfälligt rop i vad de kallar en etisk öken. Dagen därpå kommer alla tidningar med förstasidesbilder och förklarar att ritualslakten i allra högsta grad är både konst och kultur, inte minst colombiansk. Viljan att vara vit – inte så mycket i hud som i kultur – är colombianska eliters starkaste drivkraft, och på La Plaza de Toros delar kyrkans högerbröder skinnplunta med universitetens vänsterbröder och alla kan lugnt enas i en stark önskan: måtte nationen snabbt vaska fram Rincóns efterträdare.

Så allt kan fortsätta.