När biskop Juan Gerardi 1998 presenterade sin historiska rapport om statlig terrorism i Guatemala – militären var skyldig till 93 procent av de 200 000 mord på civila som utfördes under kriget – tog det bara 48 timmar innan han själv hittades kallblodigt ihjälslagen i sitt garage. Nyheten skrämde världen just som mänskliga rättigheter på allvar börjat bli en global angelägenhet och med fallet Gerardi inleddes en av Latinamerikas mest spektakulära och historiskt avgörande mordgåtor. Vem gjorde det?

Teorierna gick snabbt isär och har nu i tio år orsakat arga gräl mellan konservativa och progressiva i den del av världen som brytt sig, främst den spanskspråkiga. Att det var en politisk avrättning i enlighet med den paranoida logik USA planterade i Guatemala redan på 1950-talet var uppenbart för vänstern, medan högerintellektuella storheter som Mario Vargas Llosa satte sin heder i pant på att Gerardi bara fallit offer för gangsteruppgörelser i den undre världen.

Efter att det makabra förloppet dragits fram och åter i flera domstolar slog högsta instans 2007 – i enlighet med ursprungliga domen – fast att Gerardi mördats av en grupp män i den statliga säkerhetstjänsten. En ung generation progressiva jurister med mänskliga rättigheter på agendan jublade och såg nytt ljus, medan Latinamerikas korrupta eliter – inte bara de militära – bittert såg tecken på att ännu ett privilegium var på väg att tas ifrån dem; rätten att fritt döda fattiga.

I The Art of Political Murder – berättande journalistik i världsklass – följer Francisco Goldman samtliga trådar i denna makalösa historia och syr sen ihop allt till en politisk thriller om dåtid och nutid i ett av jordens sorgligaste samhällen; Guatemala, en våldsamt rasistisk plats där kalla kriget aldrig tog slut. Resultatet är magnifikt. Texten är omöjlig att lägga ifrån sig och det beror inte på de i och för sig eleganta samtidsanalyserna utan på den amerikanska nonfictiontraditionens premiss; att storyn, rätt berättad, är sig själv nog.

Motorn i Goldmans bok är det faktum att 1998 hade inte en enda officer i Guatemala dömts för brott mot mänskliga rättigheter trots att landet länge legat i topp på FN:s lista över stater som dödar sina medborgare – och frågan vad den sortens fribrev för statlig terror innebär för ett samhälles möjligheter att utvecklas. När Gerardis bidrag till ett slut på denna tradition genast straffades med döden tycktes mörkret bottenlöst, och när mordutredningen allt mer började kantas av mördade eller mutade vittnen (många av dem gatpojkar), pedofila politiker, knarkhandlade präster, hotade åklagare, nazistiska militärer och skenande sociala klyftor såg det utan tvekan ut som om landet var en enda rutten smitthärd av social, politisk och juridisk misär. Ett helvete.

Men att domen i fallet Gerardi stod sig genom instanserna kan läsas som att det trots allt finns två ljus i natten: globalisering och juridik. Det demokratiska institutionsbyggande FN, EU och USA konsekvent stött det senaste decenniet har, menar Goldman, börjat ge utdelning i Syd och efter 36 års inbördeskrig ligger i dag Guatemalas enda hopp om att undvika statens totala sammanbrott i att ”skapa och stärka ett oberoende rättsväsende”.
Det är en riktig slutsats, men inget man behöver förhålla sig till för att sluka den här boken. Ihop med författande journalister som Jon Lee Anderson och Mark Bowden hör Goldman till de nordamerikaner med utvecklat Latinamerikaintresse som de senaste åren förnyat kunskaper om den bortglömda kontinenten bättre än andra – via Berättelser. The Art of Political Murder är en gastkramande roman, fast sann.

Magnus Linton

Titel: The Art of Political Murder
Författare: Francisco Goldman
Förlag Grove Press