Det mediala kriget mellan borgarpress och vänsterpress (plus allt fler bloggar) om vad som händer i revolutionens Venezuela börjar bli rätt tjatigt. DIKTATUR, skriker de förra. Demokrati, verklig DEMOKRATI, skriker de andra. Nyanser blir för båda sidor tecken på medlöperi åt ett eller annat håll och de bilder som presenteras är så omsorgsfullt redigerade från fakta som stör den egna uppfattningen att det snart inte går att ta några utsagor alls om Venezuela på allvar. Dumt, tråkigt, sorgligt. Och, gissar jag, typiskt.

Kalle Holmqvist förra bok Venezuela och drömmen om ett nytt Amerika gick rakt in i denna logik och författaren – tillhörande det senare lägret – var så upptagen med att bemöta allt som sagts om Hugo Chávez i Sverige att han inte hann se så mycket av den revolution han besökte.

Nu har Holmqvist skrivit en bok till om Venezuela – Den nya världen – och man öppnar den i hopp om att denna gång som läsare få vistas mer i Venezuela än i Sverige; få sitta med i skolbänken bland de miljoner analfabeter som nu lär sig läsa, gå på möten med arbetarna i de tusentals nya kooperativ som sägs utgöra revolutionens kärna, följa med till de småbönder som fått jord att bruka efter regeringens omfattande jordreform. Höra folk tala. Om sitt land, sin president, sin demokrati, sin revolution – för det är väl dom och ingen annan som håller på med den?

Men nej. Holmqvist är förälskad i sin egen röst och håller omsorgsfullt läsaren borta från mötet med Venezuela genom att hela tiden själv prata. När de grovt yxade analyserna om hur fantastiskt det är i det nya röda Venezuela inte riktigt håller tröstar han sig genom att kalla varje motståndare för ”fjant”, ”färglös”, ”hjärndöd”, ”tönt”, eller ”idiot” och som intellektuell utmaning blir det lite som att läsa Proletärens ledarsida, det vill säga ingen alls.

Det ska sägas att Den nya världen säljs in som texter om ”revolutionernas Latinamerika”, en bok om mer än Venezuela, och Holmqvist har också varit i Chile och Bolivia men där har han pratat med ännu färre människor och läsaren får nöja sig med en uppsatsliknande redovisning av vad som hänt i länderna de senaste åren. Och man fattar snart varför; det är Hugo Chávez, Venezuela, REVOLUTIONEN, som får Holmqvist att gå igång. Varken i Bolivia, Chile, Ecuador, Brasilien, Argentina, Uruguay, Nicaragua eller något annat av de röda länderna på kontinenten är socialism, utan pragmatism, proklamerad. Och vem kåtar upp sig på det?

Ändå – ja, det kan låta konstigt – får man vara glad att nån skrivit och givit ut den här boken. Murbruk är ett källarförlag utan pengar, Holmqvist har sannolikt inte fått en krona till sina resor och hela projektet är byggt på en ung mans övertygelse om att Hugo Chávez har svaret – vi får tyvärr inget vet om hur det skulle kunna låta – på den gigantiska frågan om vad framtidens socialism ska innehålla. Jag delar inte den tron, men böcker om Latinamerika är smärtsamt sällsynta på svenska och som intresserad får man hålla till godo. Som motgift till tokhöger är den här medicinen för svag, men som en hastigt redigerad bön för de redan frälsta fungerar den säkert bra. Om det nu var vad som behövdes.

Magnus Linton

Kalle Holmqvist
Den nya världen – reportage från revolutionernas Latinamerika
Murbruk