När Latinamerikas presidenter förra veckan toppmöttes för att behandla EU:s skärpta asylregler gavs ett kollektivt finger åt den europeiska mediehöger som länge lurat sina läsare om vad som händer på kontinenten. Idén om två från varandra helt skilda sorters vänster – en revolutionär och barnslig, en reformistisk och vuxen – har senaste åren varit mest säljande Latinamerikabild, ritad av näringsliv och kalkerad av opinionsbildare. För inte länge sen, i en komisk krönika, utlovades till och med snart krig mellan de två lägren som kunde bana väg för en ny diktaturepok.

Det skulle låta oroande men var en bolagsdröm – Pinochet gillades lika hårt av direktörer som Castro av kommunister – och kanske kan karikatyren om den röda dogfighten nu bytas mot seriösare analyser när Mercosur, ett slags embryo till Sydamerikas EU, levererar en koordinerad motattack på den nya europeiska flyktingpolitiken, främst den föreslagna rätten att kunna fängsla papperslösa.

Som massor med gånger förr, oftast orapporterat, hade de förmodade fienderna – Venezuelas Chávez och Brasiliens Lula brukar projiceras till polerna – inga problem att komma överens och deras gemensamma fördömande av ”EU:s kriminalisering av migration” är ännu ett steg i den lika stora som obevakade nyheten från Latinamerika; det kontinentala samförståndet, att ledarna är mer eniga än oeniga. Om det mesta. Som att USA:s inflytande bör marginaliseras, att kåkstädernas politiserade massor inte är ett hot utan ett hopp för demokratin, att regeringar behöver kvinnor, arbetare, indianer och svarta för att inte bli hån mot majoriteten, att marknadsekonomi är en förutsättning för demokrati men sliter sönder miljö och folk om den inte pareras med politik. Enkla grejer. Men insikter som ofta saknats bland styrande i Latinamerika, världens mest orättvisa kontinent, tills nu.

Att det var så spontant självklart för ledarna att höja rösten för Europas papperslösa beror på att dagens uppställning presidenter tillhör en ny generation politiker där de tongivande har en rätt betydande kompetens gemensam; egna erfarenheter av förtryck. Bolivias Evo Morales är indian, Brasiliens Lula da Silva arbetare, Chiles Michelle Bachelet kvinna och Venezuelas Hugo Chávez mulatt.

Sånt garanterar givetvis inte bra politik, men nollnolltalets stora latinamerikanska story är inte den om röda populister i luven på varandra – utan den om det historiska genombrottet för en annullering av rika, vita mäns 500 år långa gratisprenumeration på makt.

Magnus Linton