Valsedeln rebellernas nya vapen

Året som gick blev nollnolltalets mest dramatiska i Sydamerika; Bolivia stod vid randen till inbördeskrig, Venezuela bjöd in ryska krigsfartyg till militärövningar som fick medier att prata om en ny Kubakris och Ecuador fick under stor turbulens en ny konstitution som – lovar regeringen – ska sätta punkt för 500 års rasism.

Den röda våg som dragit fram över kontinenten sedan Hugo Chávez kom till makten i Venezuela 1998 har de senaste två åren stärkts så snabbt att Sydamerika nu är en självklar referens i all diskussion om alternativ till en värld helt dirigerad av frihandel. Under 2006 omvaldes de viktigaste presidenterna – Chávez och Brasiliens Lula da Silva – med bred marginal och till redan röda Argentina, Bolivia, Chile och Uruguay lades 2007 Ecuador och Paraguay. Förra söndagen sa bolivianerna ja till en radikalisering av landets etnorevolution, och nu på söndag ser en folkomröstning ut att ge Hugo Chávez grönt ljus för fortsatt socialisering av Venezuela.

Bara Colombia är i dag högerstyrt, och i global vänsterintellektuell debatt om stat, marknad och hållbar utveckling är regionen numera ofta utgångspunkten; i Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” spelar ”det nya Latinamerika” en central roll, i Toni Negri och Michael Hardts kommande verk ”Common Wealth” likaså, och i brittiska förlaget Versos utgivning är kontinenten i dag ett slags marxistisk följetong.

Eller som Emir Sader skriver i New Left Review: ”Det handlar om två sidor av samma mynt: världsdelen som nyss var ett laboratorium för nyliberala experiment tvingas i dag uppfinna lösningar på försökens konsekvenser.” Så, undrar amerikanske journalisten Nikolas Kozloff i boken ”Revolution! South America and the rise of the new left” – hur går det?

Svaret beror på. Vänstergrabbar – Kozloff döljer inga sympatier – på jakt efter att få se åtminstone en revolution i sin livstid flockas nu i länder som Venezuela i hopp om en glimt av vad Chávez kallar ”en socialism för det tjugoförsta århundradet”. Några reser hem förskräckta efter att ha sett militariserade samhällen, skenande inflation och ineffektiv byråkrati, medan andra tycker sig ha bevittnat ett brokigt landskap av politiska projekt som nu kickar igång ekonomisk demokratisering. Kozloff hör till de senare, och hoppar i sin resa från land till land snabbt över problemen för att lägga fokus där hopp finns. Metoden gör boken till allt annat än en intellektuell utmaning, men ändå en välkommen korrigering av den sakfelskavalkad om ”populisterna” som i dag pågår på amerikanska och europeiska ledarsidor.

Att Bolivias och Venezuelas statliga återtagande av gas- respektive oljesektorn varit bra drag har till och med marknaden bekräftat, och ur regeringarnas snabbt växande kassakistor satsas nu brett på skola, primärvård och jordreform. I Brasilien har den extrema fattigdomen snabbt reducerats sedan Lula sjösatte ett socialt megaprogram i vilket bidrag ges till 10 miljoner fattiga familjer mot att barnen sköter skola och går på regelbundna hälsokontroller.

I Bolivia, länge ett informellt apartheidssystem, kommer i dag hälften av alla som skrivs in på de offentliga universiteten från indianmajoriteten. I Venezuela, ett av världens mest sexistiska samhällen, har den nya konstitutionen inte bara fokuserat på strukturell könsdiskriminering och sexuella trakasserier utan en ny lag är också på väg – inspirerad av Norden – om varannan damernas på valsedlar.

Det stora problemet är förstås effektivitet. När eliminerade offentliga sektorer ska återhämta sig i klimat där korruption och klientelism är livsstil hamnar projekten lätt i dynamiker som till slut tar över och dödar varje god intention. I flera länder har dessutom försöken att bryta den politisering av institutionerna som rådde under nyliberal hegemoni slagit över åt andra hållet och det är nu svårt att skilja vissa domstolar från regeringarnas kampanjstaber. Att reaktion mer än aktion ibland blivit dominerande politisk melodi bekymrar inte Kozloff utan han nöjer sig med att säga – inte utan poäng – att när Europa bygger medier och kultur vid sidan av marknadens likriktningsmaskineri kallas det ”public service” och när Venezuela gör samma sak kallas det ”propaganda”.

Det kontinentala drama där reaktionär elit och nyrevolutionära massor från var sitt håll slåss med globala bolag om på världsmarknaden allt mer eftertraktade råvaror har förstås ett slut, även om det är svårt att säga vilket. Bara Argentina, Uruguay och södra Brasilien har haft erfarenheter som påminner om välfärd där starka fackföreningar och stora medelklasser setts som självklara i ekonomisk och demokratisk utveckling, medan det mesta i Sydamerika fortfarande är feodalt.

Att flytta det senare mot det förra är en historisk uppgift som tar tid och inte bara kräver ekonomisk tillväxt och modern fördelning utan också ett brott med sexism, rasism och klassförakt. Att Latinamerikas nya röstsedelsrevolutionärer – dagens rebeller strider med val i stället för vapen – kommer att lyckas bättre än tidigare regeringar vad gäller identitetspolitiken står redan klart. Och genererar de inget värdefullt att fördela, det inser även en röd entusiast som Kozloff, röstas de snart bort – om institutionerna då inte oåterkalleligt hunnit insjukna.

MAGNUS LINTON

Författare: Nikolas Kozloff.
Titel: “Revolution! South America and the rise of the new left”
Förlag: Palgrave Macmillan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s