När man som värst känner hur litet, nordligt o vid sidan av Sverige är kommer ännu ett radioreportage av Katarina Gunnarsson o plötsligt framstår Stockolm inte som världens Storuman utan som ett kokande myller av intressanta laddningar, tankar, grupper o politiska konflikter. Vet inte vad det är med Gunnarsson men allt hon rör vid med sin känsliga mikrofon blir intressant; det är som att bara hon går ut o ställer sig i ett svenskt gathörn i sina skitvita kläder så lyckas hon öppna ett register av sociala o politiska nivåer som gör att platsen får liv. Blir passionerad. Får betydelse. Det här repet om "tjejerna i den svenska extremhögern" är inget märkvärdigt alls om man ser till KG:s historia, bara en enkel standardintervju. Ändå blev pastan sönderkokt.