Bästa som hänt

Militärkuppen i Honduras ser paradoxalt nog ut att bli det bästa som hänt Amerika på länge. Aldrig i kontinentens historia har så många stater så snabbt enats om ett så totalt fördömande av en händelse och det bestående i detta är att Latinamerikas små eliter – inte bara Honduras – nu chockas av hur självklart alla, denna gång även USA, ställde sig på demokratins sida.

Liksom övriga Latinamerika ägs Honduras av en handfull familjer i samspel med globala bolag, och det som i dag gör klanerna desperata är att kontinentens moderniserade demokratier gått från att vara snyggt formulerade papper till att användas. Ecuador, Bolivia och Venezuela – förebilder i den process Honduras president ville inleda – har nyss fått nya konstitutioner som främst fokuserat det som är den fria marknadens skräck; starkt juridiskt skydd för miljö och minoriteter – samt påbjuden resursfördelning.

Populistiska drag har knappast saknats i ovanstående omvandlingar, men det positiva med uppslutningen bakom Honduras störtade statschef är grannländernas instinktiva försvar för demokratin, spelreglerna. Att president Manuel Zelaya drivit långt från den agenda han valdes på och har klantat sig i procedurfrågor rättfärdigar ingen militärkupp, och det som nu ska visa sig är om Latinamerikas länder via aktiv diplomati och egna verktyg kan reda ut krisen och återinstallera Zelaya innan krig och massakrer börjar. Det vore historiskt.

Den goda nyheten är att förutsättningarna för det är bättre än någonsin. Såväl USA som OAS, Amerikanska staternas organisation, är efter alla år av diktaturstöd och brunt konspirerande i Latinamerika i akut behov av att bygga cred i den röda regionen. Här är chansen. Men även det omvända gäller; om ledare som Brasiliens Lula, Venezuelas Chávez eller Chiles Bachelet – alla har talat tungt i veckan – ska bli trovärdiga hörnpelare i försvar av demokrati och mänskliga rättigheter måste det bli nån jävla ordning på tonen mot Kuba. Bröderna Castros diktatur respekteras, ibland hyllas, i dagens progressiva Latinamerika på ett sätt som devalverar röster när de verkligen behövs. Oron att i Kubafrågan framstå som löjlig karaktär i Onkel Sams dockteater har det senaste halvseklet varit begriplig, men en viktig slutsats av denna vecka är att även den ängsligheten verkar överdriven. Numera.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s