Just som tiotalet tar sin början går en alarmerande nyhet som en våg över Latinamerika; pressfriheten – en av demokratins hörnpelare – är allvarligt hotad i en majoritet av kontinentens länder. Av dom stora tidningarna finns inte en enda som inte haft en djupt oroad rubrik dom senaste veckorna. "Latinamerikansk press – hotad av intolerans", skriver colombianska El Tiempo. "Nya strategier för o underminera pressen", skriver argentinska La Nación. "Godtycklighet på frammarsch", skriver brasilianska O Globo. "Allvarliga attacker mot medier", skriver mexikanska La Reforma.

Det är organisationerna SIP (Interamerikanska Pressförbundet) och Reportrar utan gränser som kommit med sorgliga bokslut över nollnolltalet. Grovt sett, meddelar SIPs rapport, kan Latinamerika delas in i tre kategorier. Dels de välfungerande länderna – som Chile, Uruguay, Peru och Costa Rica – där det inte finns anledning till nån oro alls. Dels stater där knarkfinansierad organiserad brottslighet gör journalistik livsfarlig – framför allt Colombia och Mexiko, men också dela av Centralamerika – i vilka både maffia o myndigheter röjer den som gräver för bra ur vägen. Och så de nyrevolutionära länderna – Venezuela, Bolivia, Ecuador, Nicaragua och i viss mån Argentina – där makthungriga presidenter stiftat lagar som, hävdar SIP, underminerar en fri press och nu får självcensuren o tysta röst efter röst. Kuba, den ensamma diktaturen, utgör i båda rapporterna en udda klass för sig; bröderna Castros rike har ju ingen pressfrihet alls, och totala mörker är som bekant inte mätbara.

I Venezuela har regeringen vägrat att förlänga sändningstillstånd för en tevekanal och 34 radiostationer – alla privata – men det mest alarmerande är enligt SIP lagen om, som det heter, "ansvarsfull rapportering" enligt vilken dryga o helt oproportionerliga böter kan utfärdas till den som publicerar sakfel eller "förolämpar" en myndighetsperson. Resultatet är, föga förvånande, självcensur. Därtill har antalet regelräta attacker mot journalister i Venezuela – ofta indirekt applåderade av regeringen – skjutit i höjden; bara 2009 har över 100 våldsaktioner registrerats, 70 procent mot privata medier, främst teve.

I Mexiko, kontinentens farligaste land att offentliggöra sanningar i, mördades nio journalister bara under 2009. Men förutom att knarkhajarna hej vilt dödar allt som står i deras väg har staten också trätt in på en otäck väg; i sin allt mer militariserade kamp mot maffian slår myndigheterna nu igen dörrarna för den som vill granska den offentliga makten, med hänvisning till att öppna informationsflöden försvårar drogkriget.

Men det är nåt skumt över SIPs krokodiltårar över pressfrihetens degenerering på kontinenten. För vilka var egentligen nollnolltalets två riktigt riktigt stora yttrandefrihetsskandaler i Latinamerika? Jo, två helt mediedirigerade statskupper. Den i Venezuela, och den i Honduras. Dom dominerande medierna deltog aktivt i störtandet av demokratin. Kuppen i Venezuela 2002 var direkt styrd av en ledande tevekanal, och den i Honduras nu i somras var totalt beroende av att de stora tidningarna o tevekanalerna deltog genom att sända pausmusik och släcka ner webbsidor under den tid militären tog över.

Vad har SIP – yttrandefrihetens högstämda riddare – att säga om detta? Svaret är: inget alls. Och det beror på att organisationen består av representanter för de stora mediekonglomeraten – Latinamerikas motsvarighet till Schibsted och Bonniers – vars medlemmar alltså deltog i kupperna, o det dom med stor framgång saluför som ett försvar av yttrandefrihet är i själva verket bara ett försvar av rätten att fritt få fortsätta koncentrera ägandet inom medierna.

I argentinska tidningen Pagina12 – oberoende från kontinentens stora ägarfamiljer – skrattar man högt åt SIP, inte bara den senaste rapportens enorma genomslag utan hela organisationen. Att det finns orosmoln i utvecklingen i Venezuela och Ecuador står helt klart, men som helhet är – menar till exempel Hugo Barcia – dom nya vänsterregeringarnas ambition att begränsa de kommersiella monopolen och med statliga medel stödja public service-initiativ ett "första steg mot ordets frigörelse" på kontinenten.

Ett aktuellt exempel på hur totalt olika slutsatserna blir för så kallade yttrandefrihetsorganisationer beroende på vilka intressen de företräder är den nya medielagen i Argentina. Regeringen har satt en gräns för hur många sändningslicenser en och samma ägare kan ha – en självklarhet i många demokratier – vilket omedelbart fick SIP o tala om lagen som ett hot mot – just det – yttrandefriheten och att säga att reformen var ett steg mot diktatur, medan Reportrar utan gränser kom fram till att samma lag var "en utomordentlig och helt nödvändig åtgärd".

Magnus Linton