Även tystnaden har ett slut

Våren 2005, när hon varit fånge hos Farc-gerillan i tre år, gör Ingrid Betancourt sitt femte flyktförsök. Nedbruten och med en fiskelina kastar hon sig med en kidnappad kollega i en av Amazonas bifloder i hopp om att det vilda vattnet ska föra deras kroppar till några människor – en indianfamilj, en liten by, en gränsstation, vad som helst utanför gerillans kontroll – som kan hjälpa dem åter till civilisation. Anakondor och alligatorer kantar flodbäddarna fast mest av allt oroas hon över att mensen ska kåta upp ett stim pirayor – men det går bra.

Några dagar senare gnager de på rå fisk i ett träsk. Fria. Men naturen är lika vidrig som gerillan och om de inte snart får kontakt med människor är de dömda till en död lika jävlig som kommunisternas nackskott. Då kommer en kanot glidande. Hattar, skjortor, korgar – inga vapen, inga gerillauniformer – och de vågar avfyra ett rop på hjälp. Båten svänger upp, friheten hägrar – och i land kliver deras gamla fångvaktare utklädda till bönder. Ännu en flykt har misslyckats. Ytterligare tre år i djungelns koncentrationsläger väntar, nu kedjade.

När Ingrid Betancourt – 2002 ung kandidat i det colombianska presidentvalet – fritogs i en historisk militäroperation 2008 begrep alla att hennes makalösa historia skulle bli såväl Hollywoodproduktion som globalt bästsäljande bok och spela stor roll i utvecklingen av det enda inbördeskrig som återstår att avsluta i Amerika, det colombianska. För landets högerregering, George W Bushs sista vän i det annars röda Sydamerika, var den spektakulära fritagningen – via sofistikerad infiltration lurade man byxorna av Farc – bara den största i en rad militära segrar som bevisade att gerillan var döende och det naturresursrika Colombia nu skulle få sin fred och därmed bli en het marknad för utländska investeringar. Betancourt är både colombiansk och fransk medborgare vilket gjorde henne så mycket mer värdefull än det övriga tiotal politiker Farc kidnappade som kohandelsmaterial under nollnolltalet. Hon var kvinnan Frankrike kämpade för. Hon var den världspressen skrev om. Hon var Farcs trofé. Men nu plötsligt en symbol för gerillans svaghet mer än dess styrka.

Betancourts snyggt skrivna bok om den nästan sju år långa mardrömmen är bara den senaste i vad som i Colombia blivit en hel genre – kidnappningslitteratur – i takt med att flera av de kidnappade nu fritagits eller frigivits. Clara Rojas, som gick i Farcs fälla ihop med Betancourt 2002, kom 2009 ut med sin ännu mer spektakulära historia om hur hennes biologiska klocka efter år i fångenskap tickade igång och hon gjorde sig gravid med en av gerillans män. Barnet föddes i djungeln under brutala omständigheter, fick en arm knäckt, slarvades bort av Farc och återfanns senare på ett barnhem i Bogotá – och lever i dag lycklig med sin befriade mamma. John Frank Pinchao, som efter nio år i fångenskap lyckades fly, kom 2008 med sin bok om hur han efter två veckors desperat famlande i djungeln var ett vandrande skelett när han till slut fick kontakt med en indianstam som slussade honom till ett poliskommando som sprängde kokainlabb i djungeln. Oscar Tulio Lizcano, som efter åtta år i djungeln lyckades övertala sin fångvaktare – ofta är gerillans exploaterade ungdomar lika mycket Farcs fångar som de kidnappade – om att de tillsammans skulle fly, publicerade nyligen sin lika osannolika berättelse, inte minst om ångesten för att gerillan i efterhand skulle lyckas leta upp och avrätta hans befriare.

Tillsammans blir böckerna – det finns fler, men bara Betancourt har fått rejäl skrivhjälp och globalt gångbara förlag – en hjärtskärande samling rapporter om krossade eller återförenade familjer, bottenlösa lidanden med lyckliga eller tragiska slut och ett svårt sargat land där verklighetens politiska äventyr varje dag överträffar allt Gabriel García Márquez fantiserat fram. När Sovjet kollapsade förlorade Farc stödet från öst, men som tajmad av kommunistisk ande kom den globala kokainboomen och efter att man tagit kontroll över stora delar av landets kokafält fylldes på nytt revolutionärernas kassakistor. Och det var förs i nästa steg – när USA:s war on terror fusionerades med dess war on drugs – som läget åter blev trängt för Farc och kidnappningarna blev stor ekonomisk och politisk business. Men det var fatalt. Om stödet för Farc redan för tio år sedan var minimalt är det efter kidnappningsepoken eliminerat, och litteraturen i dess kölvatten tecknar ett porträtt av gerillan som är tragiskt men mycket mer trovärdigt än de mediefabricerade lögner militär och polis – i dag betydligt effektivare knarkhandlare än gerillan – varje dag spottar ur sig.

I ett av de mest colombianska ögonblicken i Betancourts bok sitter hon med några andra fångar och ett gäng gerillakrigare i en av Farcs flodpråmar under en av de otaliga förflyttningarna undan militärens sökarplan, när en uttråkad guerillero plötsligt sätter en plåthink mellan knäna och trummar igång en cumbia. Jublet stiger, revolutionära sånger blandas med populära och festen är ett faktum. Som ett bisarrt skepp av dansande sjörövare med en dyr skatt av vita människor glider båten – Farc består idag mest av afro- och indianungdomar, hälften tjejer – fram på floden och sång och oemotståndliga rytmer smittar successivt alla, även fångarna. Jag, skriver Betancourt, betraktade denna himmel utan stjärnor, denna flod utan slut och denna last av män och kvinnor utan framtid – och sjöng med för full hals, i ett försök att i denna ytliga glädje återkalla en smak av lycka.

Tre år senare återförenas hon inför världens kameror med mor och barn i ett av tevehistoriens mest känsloladdade ögonblick, men lämnar sin man eftersom han varit otrogen under hennes helveten. Hon har, åter, en framtid. Liv. Och kvar i djungelarméns leninistiska grepp finns två sorters slagna människor; dels återstoden av de kidnappade – mest poliser och militärer, några med ett decennium i fångenskap – och dels de tusentals fattigungdomar som ofta tvångsrekryterats av gerillan men som än oftare gått med på helt rationella grunder. I Latinamerikas rasistiskt arrangerade klassamhällen är allt relativt; ett så kallat fritt ett liv i det civila är för många en mycket mer skräckinjagande framtid än gerillans säkra utfodring och tröstande sektgemenskap. Ingen i dessa kategorier har ett europeiskt pass som får västs medier att tända ljus kring deras hopplösa öden, och medan världen har alla skäl att glädjas med Ingrid Betancourt och andra befriade riskerar majoriteten av den brutala djungelns fångar att glömmas bort. Det är den här bokens enda baksida. Att den sprider en känsla av punkt. Att det är över. De som befriats är förvisso vita, utbildade och högstatus – men räknat i antal är de en minoritet. Försvinnande liten.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s