Vi mördade färre. Så lyder de tre ord som just nu skakar Latinamerika, kontinenten som trodde sig ha lagt den blodiga diktaturepoken bakom sig och där utropet Aldrig mer! – som i "Aldrig mer diktatur!", "Aldrig mer statlig terror!" – blivit ett demokratiernas mantra. Om kuppförsöket mot Hugo Chávez 2002 och kuppen i Honduras 2009 avslöjade att demokratierna i Latinamerika inte var så konsoliderade som många trott, så är det ändå inget mot vad som i dag håller på att hända i Peru. På söndag är det presidentval i landet och i ledningen i mätningarna ligger Keiko Fujimori, dotter till den före detta diktatorn Alberto Fujimori – som i dag sitter bakom lås och bom, dömd till 25 års fängelse för brott mot mänskligheten.

En son eller dotter till en diktator har givetvis rätt o ställa upp i demokratiska val o det är inte Keiko Fujimori i sig som fått nobelpristagaren Mario Vargas Llosa, plus en hel rad latinamerikanska intellektuella, att utbrista att Peru nu står inför "diktaturens återkomst". Alberto Fujimori var inte bara en president som plundrade staten på 6 000 miljoner dollar o aktivt mördade bönder, studenter, journalister och fackligt aktiva, utan han var också den som satte punkt för den peruanska demokratin i en statskupp 1992. Problemet med hans dotter, skriver Vargas Llosa i spanska El País, är inte bara att hon – i strid med en alla fällande domar – envist förnekar att hennes far haft medcdessa blodbad att göra, utan att hela hennes stab, det vill säga den sannolikt blivande regeringen, består av personer som samarbetade med diktaturen. Faktum är, lägger nobelpristagaren till, att hela hennes kampanj styrts av ex-diktatorn från fängelset.

O det var i Keiko Fujimoris alla framgångsrika försök o revidera historien till sin fars fördel som dom tre ärliga men avslöjande orden i veckan kom o störde. Dom uttalades av hennes närmste man, Jorge Trelles, en av 90-talsdiktaturens strateger, i syfte att mildra bilden av Alberto Fujimori som blodsbesudlad diktator – men fick förstås motsatt effekt. Trelles försök o ställa Fujimori i skuggan av andra korrumperade presidenter som enligt honom "mördat fler" bleknade givetvis i och med det klockrena erkännandet direkt från fujimorismens hjärta: "Ja, vi mördade."

I argentinska tidningen Pagina 12 menar Francisco Soberón, chef för en av Perus största människorättsorganisationer, att Trelles uttalande "speglar fujimorismens verkliga syn på respekten för liv, det vill säga som en fråga om statistik."

Men i den våg av oro för Peru som nu drar fram bland södra Amerikas demokrater finns förstås ett faktum ingen kan blunda för; en majoritet av peruanerna tycks vilja ha klanen Fujimori tillbaka till makten. Hur, med tanke på vad som skett, är det möjligt?

Ett svar handlar om den kraft som med ökad globalisering dränerat dom nationella folkstyrena på innehåll: marknaden. Mot högerns Keiko Fujimori står vänsterns kandidat Ollanta Humala, vars överordnade mål är ekonomisk rättvisa. Men trots bedyranden om fortsatt marknadstillvänd politik har dom stora globala bolagen lyckats övertyga sina anställda om att Peru, en av kontinentens ekonomiska tigrar, skulle bli ett nytt Venezuela under Humala. Eller som ekonomen Eduardo Morón, med en anspelning på dom utländska investerarnas belåtenhet med Chiles Pinochet, uttrycker det: "Kapitalet föredrar utan tvekan Keiko som president."
Ett annat svar handlar just om liv och död. Medan Humala lovat stärkt rätt till abort har Fujimori lovat dödsstraff, o i det ultrareligiösa Latinamerika är abortfrågan en absolut no no för den som vill vinna val. Hårda tag mot, det vill säga avrättningar av, brottslingar i kriminellt drabbade gerillaländer som Colombia och Peru är emellertid givna valmagneter – inte minst i alla dom fattiga regioner där bibeln är den enda bok folk tagit del av.

Men, konstaterar Vargas Llosa i sitt sista närmast desperata försök att med pennan försvara demokratin, den mest avgörande kraften som nu kämpar för semifascismens återkomst är den peruanska pressen. En öronbedövande majoritet av landets medieägare, skriver han, vill se Keiko Fujimori som president och Humalas möjligheter att försvara sig mot alla fabricerade lögner är därmed obefintliga. Kommer, undrar nobelpristagaren, en majoritet av valmanskåren o kunna värja sig mot denna storskaliga hjärntvätt som nu drivs av dom som vill gjuta nytt liv i diktaturen?

Svaret på den frågan finns på måndag. O om segern går till dom som enligt egen utsago "mördade lagom" finns alla skäl att slå globalt larm. Fast då är det, förstås, för sent.