Sveriges drogpolitiska paradox – trots att fler missbrukare dör här än i andra länder råder konsensus i riksdagen om att landet är ett narkotikapolitiskt föredöme – bygger på sju missuppfattningar, tre osorterade fakta och en irrationell värdering. Sant är tre saker: a) i jämförelse prövar påfallande få svenskar narkotika, b) i fråga om antal tunga missbrukare ligger Sverige på EU-genomsnittet medan mer liberala länder som Nederländerna och Tyskland har färre, och c) den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ligger dubbelt så högt som EU-genomsnittet. Slutsatsen är att Sverige är ett föredöme – om det är ett värde i sig att så få människor som möjligt i ett samhälle prövar droger. Men bara då. Något samband mellan hur många som prövar narkotika och hur många som fastnar i tungt missbruk finns inte – i alla fall inte enligt professorerna bakom den banbrytande antologin Narkotika – och därmed faller pelaren i svensk politik för alla som har en ickereligiös syn på droger. Eller rakare: Vad spelar det för roll hur många som har tagit droger i ett samhälle så länge det inte leder till missbruk och elände? I de två andra avseendena – etiskt mer relevanta – har Sverige inget att lära världen. Tvärtom.

Men missförstånden om drogernas problem och politik är, visar författarna, fler än så. När den svenska narkotikapolitik som "saknar motstycke i västvärlden" byggdes upp under 1980-talet – de stränga straffen, kriminaliseringen av eget bruk, tvångsvårdens utbyggnad och etableringen av idén om missbrukaren som en "social smitthärd" – var en sak i enlighet med teserna hos Nils Bejerot, politikens fader, viktigare än allt annat: nationell konsensus. Lika avgörande som själva lagskärpningarna var, med Bejerots ord, "ett massivt folkligt stöd, vilket i praktiken betyder att tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken" och lyckades man inte eliminera narkotikan ur landet skulle "en social förfallsprocess oundvikligen fräta sönder välfärdssamhället." Sverige var litet, kulturellt homogent, relativt stängt och det framstår idag som demokratiskt märkligt, men Bejerot blev hundraprocentigt bönhörd. Under kommande decennier marscherade hela nationen – alla partier, samtliga tidningar, varenda folkrörelse, hela skolväsendet, varje polis – i takt mot ett och samma mål: det narkotikafria samhället.

Resultatet blev en total avsaknad av den debatt som skulle kunna ha stött och blött de sju föreställningar om narkotika som då slogs fast som odiskutabla sanningar och som kom att avgöra den svenska politiken; att drogmissbruk är ett mycket stort samhällsproblem, att all narkotika är extremt farlig, att bruk därför måste ses som missbruk, att varje missbrukare är en slav under drogens beroendeskapande egenskaper, att möjligheten att ta sig ur ett missbruk ligger utanför missbrukarens viljemässiga kontroll, att lång och intensiv behandling är ett villkor för att en person ska kunna lämna sitt missbruk och att tvångsmässiga insatser från samhället därför inte bara är befogade utan en välfärdssolidarisk plikt.

Inom akademin har bristerna i ovanstående länge varit uppenbara, men på drogområdet har medierna – eftersom "ett narkotikafritt samhälle" setts som ett lika självklart mål som "fred på jorden" – inordnat sig i en homogen åsiktsram som resulterat i ett häpnadsväckande upplysningsunderskott. För ett svenskt öga är det rätt omtumlande att läsa ett på forskning baserat verk som helt demonterar de sju pelare som i fyrtio år burit upp Sveriges narkotikapolitiska föreställningsvärld och för debatten kan det inte bli annat än välgörande.

De illegala preparatens extrema farlighet är en hörnsten i svensk linje och på den punkten har, visar Ingrid Sahlin, professor i socialt arbete, statens vilja att hålla ihop ett koherent antidrogkomplex varit så stark att den lett till ren förfalskning av information. Inom EU är till exempel uppfattningen att cannabis till skillnad från heroin och tyngre droger har svag beroendeframkallande effekt – i alla fall mycket svagare än alkohol och tobak – väl etablerad vilket gjort det självklart att skilja på bruk och missbruk, men när EU:s handlingsplan mot narkotika översätts i svensk officiell information blir "drug user" översatt till "narkotikamissbrukare" och det hot narkotikan utgör "to people" blir i svensk översättning mot "vårt samhälle". Den senare glidningen kan uppfattas som liten men är i själva verket helt avgörande för den politik som haft så svårt att acceptera sprutbyten, metadon och subutex; om narkotika är ett hot mot enskilda människor blir det cyniskt, inhumant och politiskt närmast groteskt att vägra missbrukare en medicinsk behandling som är dokumenterat effektiv, men om narkotika i stället är ett hot mot vårt samhälle är de relevanta åtgärderna inte lika självklara och skadelindring kan, vilket skett i Sverige under årtionden, förkastas som en liberal kapitulation inför problemet.

Även föreställningen om drogmissbruk som ett enormt samhällsproblem, att återfärden till ett fungerande liv ligger utom knarkarens viljemässiga kontroll och idén om tvångets nödvändighet plockas sönder, varpå boken ger en intressant förklaring till att den svenska kursen kunnat ligga fast oberoende av fakta och förändrade förhållanden: skräcken för vetenskap. "Den uteblivna omprövningen av narkotikapolitiken bottnar sannolikt i att den aldrig utvärderats på ett vetenskapligt sätt" skriver forskarna. Utredningar har uttryckligen undanbett sig relevant forskning och i stället lutat sig mot moraliska entreprenörer över vilka man öst pengar och förtroenden. Ett slags inkompetensens karusell har snurrat i motvinden från omvärlden och ju mer faktaunderlaget sviktat desto hårdare har politikerna klamrat sig fast vid så kallade värderingar. Oklart vilka, mer än att de anses "svenska". När vetenskapliga rön talat emot modellen har de avvisats, inte så mycket för att de skulle vara felaktiga som för att de stör den nationella fronten. Relativism, i alla former, är det narkotikafria samhällets främsta fiende. Sammanfattningsvis, skriver Börje Olsson, professor i socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, "finns fortfarande ingen forskning som skulle kunna bidra med evidens till den svenska narkotikapolitiska modellens effektivitet."

Med en rad exempel visar forskarna hur det som ytligt kan uppfattas som ett självklart mål i själva verket är en idé som fått obehagligt konkreta konsekvenser på alla fält. Sveriges besatthet av preparaten i sig – i stället för de sociala och psykologiska förlopp som faktiskt generar och upprätthåller missbruk – gör att svenska narkomaner systematiskt berövas just de bojar i tillvaron som skulle kunna hålla dem flytande under den skakiga resan ut ur helvetet: bostad, medicin, arbete, familj, terapi, laglighet. Ett nej till subutex, en förlorad bostad, ett återbesök på kåken, en infekterad spruta – exemplen är tusentals på de människor som dött på grund av förhållanden som inte skulle behöva råda. Visst kan alla säga att det enda förhållande som inte skulle behöva råda i vårt samhälle är att droger existerade – men där blir narkotikadebattens argument och dilemman slående lika abortdebattens.

Så, slutligen, är då denna till synes avdramatiserande bok om narkotika – för att använda den svenska absolutismens favoritord – "uppgiven"? Inte alls, tvärtom – av två skäl. För det första har ett harm reduction-perspektiv – enligt författarna motsatsen till att ge upp – inte helt kunnat hållas utanför landets gränser trots alla ambitioner att hermetiskt sluta politiken. Ett fåtal försök med sprutbyten har tillåtits och eftersom de goda resultaten, liv, till slut blivit omöjliga att förneka förespråkas de nu i kamouflerade ordalag i såväl Socialstyrelsens senaste riktlinjer som i den missbruksutredning som just lagts fram. Liksom subutex och metadon. Liken har helt enkelt blivit omöjliga att dölja.

För det andra är boken allt annat än uppgiven i sin syn på missbruk. I den svenska linjens idévärld har missbrukare setts som i första hand missbrukare och i andra hand, om alls, människor. Nils Bejerots alster, biblar i folkhemmet under politikens uppbyggnad, är fyllda av teorier om eld som är lös, cancersvulster som måste skäras bort och i åtskilliga texter är "parasiter" ett nyckelbegrepp. Målet "ett narkotikafritt samhälle" kan, skriver Ingrid Sahlin i ett av bokens perspektivrikaste bidrag, läsas som en utopi om ett "rent samhälle", där problem som narkotika och narkomani helt elimineras, åtminstone innanför Sveriges gränser: "Det är därmed ett paradexempel på gränskontroll som strategi, där fokus ligger på att hålla problemet utanför territoriet mer än att lösa eller minska det, övervaka dess utveckling eller behandla de drabbade."

Narkotika är en väl underbyggd önskan om att ge upp kampen för utopin för att kunna skärpa kampen mot missbruk och återge missbrukaren status av människa; majoriteten av alla knarkare vill och kan sluta, det som saknas är möjligheterna att få hjälp när de är motiverade. Bruk och missbruk kan med framgång minskas, begränsas, regleras, bekämpas – men aldrig elimineras ur en nation. I alla fall inte en demokrati. Och att bygga en utopi på en falsk föreställning om ett nationellt särdrag är inte bara dumt. Det är, visar boken, livsfarligt. Ens att testa.

Magnus Linton