En dag på 1960-talet – då den auktoritära svenska narkotikapolitiken inte tagit form – debatterar riksdagen en ny lag och om cannabis ska buntas ihop med tyngre droger eller ej. Folkpartisten Eskil Tistad, citerad i Johan Anderbergs bok Cannabusiness, refererar utvecklingen i Kalifornien där drakoniska straff inte minskat användandet och uttrycker stark oro för konsekvenserna av den förtroendeklyfta som kommer uppstå mellan de folkvalda och verkligheten, framför allt ungdomen, om svenskarna lämnas att "av egen erfarenhet" lära sig sanningen om cannabis: "De tror naturligtvis att vi överdriver också när vi talar om hur farligt det är att använda preludin, LSD, morfin och andra preparat."

Klyftans långsiktiga konsekvenser stod i Tistads fokus men han blev allt annat än bönhörd, och snart började uppbyggnaden av vad Carl Bildt senare skulle kalla "vår stenhårda knarkpolitik"; den nationella marschen mot det narkotikafria samhället. Alla – politiker, chefredaktörer, artister, lärare, socialarbetare och föräldrar – förväntades ställa upp på den av staten fastslagna men likväl galna idén om att alla droger är lika livsfarliga. Med det medieeffektiva begreppet "knark" försvann varje nyans och 1978 slog riksdagen fast att narkotika är "främmande för svensk kultur", en tanke som sedan dess ekat och varje gång det visat sig att droganvändandet bland svenskar går upp pekar ansvariga politiker – Maria Larsson är bara den senaste i raden – finger åt utlandet i stället för att se sig i spegeln; vindar från Europa, rappare från USA, global "legaliseringslobby", "osvenska" attityder.

Vad som nu sker inför öppen ridå – Ola Lindholm-fallet är bara det mest talande – är att den förtroendekris Tistad varnade för håller på att spränga hela det narkotikapolitiska komplex vars ramar legat fast i trettio år. Få saker har idag lägre trovärdighet än en svensk politiker som pratar om narkotika, och skälet är den trånga bur man byggt åt sig själv; om alla droger är tunga och droger är knark och bruk är missbruk blir väldigt många människor "knarkare". Regeringens skarpaste hjärnor är knarkare. Barack Obama är knarkare. Ola Lindholm är knarkare. Liksom varenda kulturchef, halva tevehuset, varannan lärare. Och igår kunde Aftonbladet för femtioelfte gången, apropå Lindholm, göra löp på kända personers "knarkande". Varje gymnasieelev har sedan länge räknat ut att visst tycks det finnas en massa farliga grejer här i världen – men att knarka hör uppenbarligen inte till dem.

Den devalverande bild av all narkotika som dynamiken mellan begreppet knark och svensk nolltoleransretorik lett till är förstås livsfarlig av många anledningar, men framför allt två. Följden – som Tistad spådde – är inte bara att svenska myndigheter för all framtid förstört sin röst i fråga om narkotikaupplysning, en av det moderna samhällets viktigaste politiska uppgifter, utan också att svenska ungdomar nu står mycket sämre rustade än andra när de kastas ut i framtidens öppna droglandskap. Många preparat ligger i dag bara ett musklick bort, och med all sannolikhet har konsekvenserna av den svenska linjens paketpropaganda om allt knarks lika farlighet bara börjat visa sig.

Så vad göra? Svårt att säga när okunskap odlats under så lång tid, men ett första progressivt steg vore om politiker, media, polis, skola och andra skyldiga till den svenska nationalneurosen kring droger en gång för alla begravde de två termer som orsakat så mycket elände: knark och knarkare. Det heter droger. Och det heter missbrukare. Om alla bara höll sig till dem skulle hälften av all förvirring som råder i frågan skingras som av ett trollspö.

Magnus Linton