Mörkt igen för Romeo

Efter att allt för ett par dagar sedan såg bättre ut i fallet Romeo Langlois börjar det mörkna igen. Farc, gerillan som enligt egen utsago inte längre kidnappar människor, har nu meddelat – om man utgår från att det som refererats i internationell press faktiskt kommer från Farc – att Romeo fortfarande betraktas som "krigsfånge" och att ett frigivande är villkorat av att det "startas en nationell och internationell debatt om hur rapporteringen om den colombianska konflikten egentligen går till." Den som inte kidnappar kan givetvis inte hålla civila fångna och kräva saker i ubyte mot deras frigivning – då kidnappar man. Och att betrakta Romeo som krigsfånge är, som jag tidigare skrivit, absurt. Det vet Farc. Romeo Langlois är den utländske journalist som mest ingående bevakat systematiska övergrepp mot civila begångna av den colombianska staten, såväl i fråga om dess produktion av "falsos positivos" och internflyktingar. Om Farc vill få en bättre balans i bevakningen av vad som pågår i Colombia är det första de borde göra att se till att Romeo Langlois åter kommer i arbete.

Det betyder inte att gerillan inte har två bra poänger även om deras medel för att nå mål är förkastliga. Som jag skrev i tidigare inlägg är den colombianska militären och narkotikapolisenen, som Farc korrekt påpekar, en medialt manipulerande maskin – allt detta är väl belyst både min bok Cocaína och i mycket av Romeos rapportering – som inte heller skyr några medel för att nå sina mål. Jag tror vi alla väntar på Romeo Langlois egen berättelse om vad som egentligen hände och händer dessa dagar och jag är rätt säker på att den kommer kasta ett avslöjande och helt oförutsägbart ljus över mycket – på båda sidor. Återigen: vill Farc ha en diskussion om den colombianska konfliktens medieproblem så kan en sådan debatt omöjligen få en bättre start än frigivandet av Romeo Langlois.

Farcs andra poäng gäller deras – återigen förutsatt, vilket ifrågasätts här, att det som publicerats verligen kommer från Farc – retoriska fråga om vad som hade hänt om en utländsk journalist hade gripits av militären under en resa med gerillan. Det vill säga det som hände Schibbye och Persson i Etiopien. En bra fråga, och ett av de verkliga eländen som blivit konsekvenserna av "kriget mot terrorismen". Att seriöst bevaka den colombianska konflikten är idag svårt och extremt riskfyllt – Romeo Langlois är den som ihärdigast trotsat riskerna o flera gånger rapporterat "inifrån gerillan" – eftersom det blivit så farligt att färdas med Farc, en organisation som numera är terroriststämplad av såväl EU som USA. Man riskerar dömas för samröre med terrorister om man med gerillans medgivande vistas i av dem kontrollerat område. Detta är ett växande problem inte bara för att det försvårar en demokratiskt nödvändig och allsidig bevakning av konflikten utan också för att det stärker de ofta vildsinta – men alltså inte helt avvisbara – konspirationsteorierna som hela tiden ger näring åt Farcs föreställningsvärldar. Frank La Rue, FN.s rapportör om yttrandefrihet, uttalade sig igår klokt om fallet Langlois.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s