Hon har en glatt dekorerad smart phone i varje hand och blå jättenaglar som knappar fram två parallella meddelanden innan hon tystnar några sekunder för att svara på frågan om hon själv är förvånad över att hon inte mördats. Än.

— De har ju inte saknat lust. Så jag är nog fortfarande i livet tack vare trycket från vissa delar av det colombianska civilsamhället och det internationella samfundet. Skulle de ha ihjäl mig i dag skulle det mordets uppnystande med all sannolikhet leda in i statsapparaten. En sådan skandal skulle skapa större problem för de intressen som vill tysta mig än det skulle lösa för dem.

⇥Piedad Córdoba – kvinnan som lagt grunden till den fredsprocess som nu skänker stort hopp om att Amerikas sista krig ska ta slut – har hamnat i topp på tidningen Foreign Policys listning av "Latinamerikas viktigaste intellektuella", en händelse som gjort henne extra generös med smilen.

— Jag är kritiskt feminist. Om det är att vara intellektuell får andra avgöra, men utmärkelsen var förstås viktig. Inte så mycket för mig som för den här processen. För Colombia. Jag försöker analysera världen och jobba konkret inte bara för en bättre värld, utan också för en värld som är möjlig.

På det senare ligger emfas – un mundo posible – och därmed en anklagelse mot delar av den latinamerikanska vänster hon annars är en portalfigur inom. Vilka som är "de" i citatet ovan – landets beväpnade jordägare och dess starka representation i Colombias kongress – är uppenbart för alla som kan hennes historia, men inte heller kontinentens machorevolutionära vänsterutopister går fria från hennes kritik.

— I alla världens länder spelar feminismen en helt avgörande roll för att revolutionera samhällen utan vapen. Så även här. Colombia är ett land med extrema erfarenheter av två saker – våld och klyftor – och i uppgörelsen med båda dessa problem är antipatriarkala perspektiv viktigare än någonsin.

När nyheten om fredsförhandlingar i Colombia – ett möjligt slut på en 65 år långt konflikt – gick ut över världen i september stod det klart hur väl en kvinna, Piedad Córdoba, och en man, Hugo Chávez, krattat manegen för att få kontinentens sista gerillarörelse att lägga ner vapen. Under och efter sina år som socialistisk senator för landets liberala parti – låter paradoxalt, men är fullt möjlig i Colombia – har Córdoba, lika älskad av vissa som hatad av andra, lyckats förhandla loss en efter en av de politiker och många andra oskyldiga som gerillan i stor skala kidnappat det senaste decenniet.

— Jag har haft många lyckliga politiska ögonblick, men störst är nog när gerillan meddelade sitt beslut att ge sig in i dessa förhandlingar genom att göra den serie unilaterala frigivningar som ledde fram till fredsprocessen. Det betydde enormt mycket.

De mänskliga lidanden som utspelat sig i landets mörka djungler har varit ofattbara – den nu världskända politikern Ingrid Betancourts öde är bara ett av tusentals – Via en absolut respekt för gerillans analys om den colombianska konfliktens sociala rötter, kombinerad med en lika absolut respekt för de mänskliga rättigheter gerillan dagligen kränker, har hon med sin säregna blandning av folklig förankring, stenhård kaxighet, strategisk begåvning och till synes outsinligt patos för fred i Colombia lyckats övertyga Farc om att upphöra med kidnappningar. I permanent dialog med gerillan, sedan länge terroriststämplad av såväl EU som USA, har hon gång på gång satt sitt eget liv på spel – 2009 nominerades hon till Nobels fredspris – och nu fått de väpnade regnskogsleninisterna att inse att kriget är en anakronism. Att kontinentens övriga gerillakrigare tagit makten i land efter land – just tack vare att de sagt farväl till vapnen.

— Den latinamerikanska vänstervågen har spelat väldigt stor roll för tillkomsten av dagens colombianska fredsprocess på två sätt. Tittar man på tydliga utvecklingsindikatorer som eliminering av analfabetism, utrotning av vissa sjukdomar och ökade reallöner för de sämst ställda så inser även de mest inbitna reaktionärerna att de colombianska orättvisorna, bland de värsta i världen, i längden inte kommer att gå att upprätthålla. I alla fall inte på demokratisk väg. Men framför allt tror jag att tänkandet inom Farc påverkats av utvecklingen i regionen eftersom man sett hur mycket större resultat vänstern i Latinamerika kunnat uppnå på demokratisk väg. I dag sitter ju ex-gerillakrigare i parlamenten överallt, inte minst i Uruguay och Brasilien, två av de mest framgångsrika exemplen, där före detta gerillakämpar i dag är presidenter.

Det senare gäller även för Bolivia och Nicaragua, och i andra länder – som de regionalt dominerande ekonomierna Argentina, Venezuela och Peru – har socialister med annan bakgrund på demokratisk väg nått makten. Córdoba blir rörd när den i dag svårt cancersjuke Hugo Chávez kommer på tal, dels för att han är en nära vän och dels för att hon ser den colombianska fredsprocessen som beroende av honom.

— Hans roll i den här positiva utvecklingen är helt avgörande. De första närmandena mellan gerillan och regeringen gjordes via honom. Han har ett enormt förtroende inom Farc och utan honom skulle mycket av det som nu sker vara omöjligt.

Men i den nya epok av terrorpanik som uppstod efter 11/9 2001 har all form av kontakt- och förtroendeskapande mellan väpnade grupper och omvärlden blivit mycket riskabelt. Såväl Chávez som Córdoba har anklagats för att //stödja// Farc när allt de enligt egen uppfattning gjort är att med dialog bygga det helt nödvändiga förtroende hos både regering och gerilla som nu burit frukt. Chávez har utifrån sin enorma maktposition kunnat avfärda anklagelserna som trams, men Córdoba har dragits in i en segsliten juridisk fejd om "samröre med gerilla" som vingklippt henne politiskt och berövat henne sin senatorsstol. Vid bordet i Havanna, där fredsförhandlingarna nu pågår, har hon till allas förvåning ingen plats. Spekulationerna om varför är många – president Santos har ännu inte gett någon förklaring – och några handlar om hennes "sätt".

— Jag avskyr provokationer för provokationens skull. Men här finns en kanoniserad idé om hur kvinnor, särskilt svarta, ska uppföra sig och eftersom jag faller utanför den normen och tänker högt, kritiserar öppet och kräver förändringar blir många provocerade bara av det. Alltså mer av vem jag är och mitt beteende än av innehållet.

Det är, säger hon, ett klassiskt mönster. Liksom heterosexismen. När Córdoba och Chávez tillsammans lade det känsliga politiska pussel som ledde till alla successiva frigivningar av fångar utvecklades en stark vänskap och det dröjde inte länge förrän tidningar i hela Latinamerika var fulla av kladdiga insinuationer om relationens sexuella karaktär. Så sent som i december, när Chávez åter lagts på operationsbordet, återkom det medialt eggande temat i en stor intervju med Córdoba i colombianska tidningen El Espectador.

— Allt det där är typiskt för machokulturen. Bara för att jag är kvinna föreställer sig folk med en gång att om jag har en relation med en man så måste det vara en kärleksaffär. Hade alla de där mötena med Chávez skett mellan två män hade medierna tagit för givet att det handlade om två ledare som avhandlade politik på hög nivå, och inget annat.

Med anledning av fredsförhandlingarna är hon huvudfiguren på en folkrörelsekonferens i fredens tjänst på Bogotás största universitet. Utanför vandrar megametropolens klassiska luktblandning av eukalyptus och avgaser med lätta vindar mellan alla nysprayade politiska utrop som dykt upp på stadens väggar sedan processen kom i gång. De flesta handlar om minne. Att försoning inte får innebära glömska. Konfliktens offer räknas i miljoner. Till följd av den permanenta kritiken av statens samarbete med jordägarelitens privatarméer har Córdoba själv varit kidnappad, offer för två mordförsök och tvingats leva som flykting i Kanada. Men även om hennes liv här mycket väl kan sluta med ett skott i huvudet är en ny tid i exil inte aktuell: "Jag vet, av erfarenhet, att så fort jag bosätter mig i utlandet förlorar jag min politiska själ."

En hållbar colombiansk fred, är den här konferensens budskap, byggs inte i Havanna utan i Colombia. Inte på papper utan i vardagen. Mellan människor. Allt för många colombianer har under allt för lång tid vant sig vid att allt för många konflikter enklast löses med vapen. När fackföreningar organiserats har bolagsägare betalat yrkesmördare för att avrätta deras företrädare. När bönder velat odla annat än koka har gerillan eldat upp deras hem. När politiker protesterat mot korruption har knarkmaffian dödat deras barn. Och när människorättsskandaler avslöjats har säkerhetspolis kartlagt dem som avslöjat och militär sett till att de blivit mördade. Hela politiska partier har bokstavligen utrotats med maskingevär.

— Den här konflikten har inte en eller två skurkar, utan många. Och det första måste man förstå är att den colombianska staten alltid varit ett redskap i händerna på landets oligarkier. Enormt starka maktsfärer under lång tid varit emot alla typer av processer som skulle kunna leda till fred, eftersom det skulle leda till en förlust av privilegier. Framför den självupplevda rätten att fritt exploatera naturresurser och arbetskraft och att styra över en kongress som på intet sätt representerar folk utan företräder företagare och miljardärer. Därför är det självklart att varje liten möjlighet att skada eller sänka det här fredsinitiativet kommer att utnyttjas maximalt.

Varje tidigare fredsprocess i Colombia har slutat i ambitionens motsats; skärpt konflikt snarare än löst konflikt – och den stora frågan 2013 är varför det skulle gå annorlunda denna gång. Men de hoppets vindar som just nu drar fram över landet – även om de försvagats – utgår inte bara från president Juan Manuel Santos starka vilja att bli omvald och gå till historien som den man som levererade colombianernas efterlängtade fred. Det finns mer solida skäl att vara optimistisk. Främst att Farc, efter allt massivt stöd colombiansk militär det senaste decenniet fått från USA, inte längre är vad de var. Rebellarmén på som störst 20 000 soldater har halverats. De djupa djungler den haft lätt att gömma sig i har via ny övervakningsteknik blivit transparenta vilket gjort det enkelt för regeringen att skicka mördande missiler på varje nytt ledarskikt. Farc är förvisso den enda gerilla i Latinamerika som inte besegrats och skulle lätt kunna överleva i många år till, men själva målet – att med vapen ta makten – är dött. Kommer aldrig någonsin förverkligas. Det har ledarna själva insett, och det minst förnedrande slutet på rörelsens halvsekellånga kamp är nu ett historiskt erkännande i form av en handfull fredsavtalsreformer.

Piedad Córdoba lyfter plötsligt en hand som för att avvärja något.

— Hela idén att gerillan består av ett gäng efterblivna bönder som inte läst en bok om vad som hänt i världen de senaste femtio åren är fel. Det finns gott om uppdaterat folk i och runt Farc, fortfarande många akademiker, och jag tror att rörelsens bidrag till vissa framsteg i det här landet främst handlar om jordfrågan. Och det är ett tema som just nu återkommer med utbredningen av agrobusiness och upptäckterna av nya mineraler, vilket på nytt återupplivar den colombianska paramilitarismen. Där ligger fredens stora utmaning.

Det andra skälet till hopp – även om Córdoba fortsätter att parkera sina kritiska frågetecken kring allt – har att göra med den paradoxala utvecklingen i just jordfrågan. Under krigets värsta år var det nästan omöjligt att ekonomiskt "använda" landsbygden, ens till transporter, och Colombias städer förvandlades till ett slags isolerade men ekonomiskt sprudlande öar i ett hav av död mark. Industri, service, handel, bankväsende och annan modern verksamhet växte sig mycket stark och den reaktionära landbygdsoligarkins makt har därmed successivt glidit över till de mer liberala urbana eliterna, vilket – menar många – inneburit avgörande förändringar i efterfrågan på fred.

Juan Manuel Santos är de senares representant och hans föregångare – Alvaro Uribe, fredsdialogens störste kritiker – är den gamla jordägarklassens företrädare, något som förklarar de tidigare kompanjonernas totala kollisionskurs i fredsprocessen. De urbana pengarnas intressen ligger inte i jorden, utan i underjorden; Colombias aktuella ekonomiska ruscher handlar inte om kokain eller kaffe utan om mineraler – guld, kol, olja, coltan. De moderna eliterna behöver med andra ord fred av ekonomiska skäl och fredens ofrånkomliga pris – en försiktig jordreform – kommer inte betalas av dem utan av jordägarna.

Men Córdoba rynkar lite på näsan.

— Jag tror skillnaden mellan stad och land överdrivs. Olika typer av ekonomiska intressen har, även i Colombia, sedan länge mötts på börsen. Och de stora jordägarnas kamp för att inte tappa mark i reformer är alltmer kopplad till nyupptäckta mineraler och storskalig agrobusiness som de så kallat urbana intressena vill spekulera med. Den gemensamma nämnaren är att båda fortsätter att driva sin kamp med vapen, och det är vårt lands centrala problem.

Tiden rinner ut – alla rycker i Piedad – och hon stönar över "trycket från medierna" medan en frustration över det bipolära perspektivet – gerillan vs regeringen – blir uppenbar i hennes blick på dagens fredsförhandlingar. Vid bordet i Havanna har det colombianska civilsamhället ingen röst, och det paramilitära komplexets förnyelse är inte ett av dialogens teman. Från att ha varit jordägarnas små ambulerande privatarméer konsoliderade sig de paramilitära grupperna – förutom Farc är detta landets stora trauma i modern tid – till en nationell antisocialistisk terrorarmé i den ekonomiskt starkes tjänst. En kraft som under nollnolltalet delvis avmobiliserade sig men som samtidigt nylanserades av sina finansiärer i form av en rad politiska partier, innovativa företag, alternativa fackföreningar, köpta domare och en uppsjö mer socialt än väpnat artikulerade medborgargarden. Allt detta – och det faktum att stora vapenarsenaler aldrig lämnades in – utgör i dag en betydande del av framtidens ekonomiskt, politiskt och socialt "vitala" Colombia.

— Det viktiga för mig är inte att paramilitarismen ligger på förhandlingsbordet utan att den försvinner. Och det är den colombianska statens ansvar. Eller rättare: skyldighet. Regeringen har de instrument som krävs för att demontera komplexet och har helt klart för sig vem och vilka krafter som skapade den.

Den paramilitära realiteten illustreras kanske bäst med skandalen kring Chiquita Brands, ett av världens största börsnoterade agrobusinessbolag, som mellan 1997 och 2004 betalade över 1,7 miljoner dollar till den colombianska högerterrorismen. Lejonparten av betalningarna skedde till de så kallade Convivir-grupperna, ett juridiskt ramverk om godsägares rätt att organisera väpnade säkerhetsgrupper, som på 1990-talet blev den kokong som födde Colombias paramilitära våldsepok – ett blodbad i vilket minst 30 000 människor hittills mördats. Convivirs initiativtagare var Alvaro Uribe, sedermera president (2002-2010), i dag grundare till ett nytt högerparti mobiliserat kring idén att den colombianska freden inte kan byggas via förhandlingar, utan bara med vapen. Chiquita Brands dömdes för sitt samarbete med terrornätverken till 25 miljoner dollar i böter – i USA. I Colombia fortsätter företaget sin verksamhet utan att ha lagförts för någonting. Och bolaget är bara ett av hundratals aldrig upptäckta exempel. De miljarder som runnit till från utländska och inhemska finansiärer har legat till grund för en expansion av territoriella bolagsintressen som med våld drivit bort småbönder, ursprungsfolk, fackföreningar och miljöregleringar från ekonomiskt heta områden. En fredlig framtid är, menar Piedad Córdoba, bara möjlig om ett ständigt vakande öga ligger på backspegeln och den paramilitära epokens alla demokratiskt förödande efterdyningar pareras och kompenseras.

— Ytterst är det bara staten som kan och måste göra upp med detta. Paramilitarismen tar inte slut bara för att några ledare har satts i fängelse eller utlämnats till USA utan när de lagar som stiftats om sanning, rättvisa och återupprättelse för dess offer på allvar börjar användas. Alla juridiska instrument finns redan. De måste bara följas.

Ändå upprepar hon att hon är optimista och talar om 2013 som ett historiskt ögonblick. Det kan bli det viktigaste året i landet på många decennier. Juan Manuel Santos har med nya progressiva lagar och sin utsträckta hand till gerillan gjort mer än någon annan president för att inleda den totalsanering av nationen hon och många andra ser som avgörande. I år, den 9 april, är det exakt 65 år sedan ett av världens längsta och mest tragiska inbördeskrig bröt ut i och med mordet på den liberala vänsterns presidentkandidat Jorge Eliécer Gaitán 1948. Colombias historiska konflikt är – ur en mängd perspektiv – pensionsmässig.

Piedad Córdoba slår ner lösögonfransarna som en svart ridå över en allvarlig blick.

— Jag tror tiden är inne. För att göra slut på kriget och lyfta bort det här landet från listan av världens värsta länder i fråga om våldsbrott mot mänskliga rättigheter. Jag måste tro det.

Magnus Linton