Konfliktens återkomst

Häromdagen stod – som twittrare vet – följande att läsa i en morgontidning:

"Nä, nu spyr jag på hudfärg. Min egen och andras. Jag spyr på ras, kön, klass och etnicitet. Jag spyr på genus, anus, karius och baktus. Och jag spyr på heteronormativitet och könsmaktsordning."

Det var Dagens Nyheter Bengt Ohlsson som fått luft, det vill säga energi, till ytterligare en kroppstömning över hela landets kulturmediala landskap. Mer än på själva innehållet i dagens idédebatter brukar jag numera tänka på just det där med luften – vilka frågor som gör vilka personer så utmattat spyfärdiga att de helt enkelt bara måste tömma sig. Då brukar, rätt snabbt, ett mönster framträda; de magsjuka är vanligen mångåriga kejsare över ett stort medialt territorium, personer vars fåfänga förvisso fortfarande bekräftas i enorma format – men ändå lite lite mindre än tidigare, tack vare normkritikens renässans i debatten, och det räcker. När Ulf Nilsson spyr på muslimer, Täppas Fogelberg på veganer, Janne Josefsson på Maria Sveland eller Bengt Ohlsson på hudfärgernas intrång på scenen är det nog, tyvärr, inte så mycket en debattinnehållslig som en debattstrukturell fråga det handlar om.

Vad som på sistone hänt i svensk kulturdebatt är, så vitt jag kan se, två saker. Det första är att det intellektuellt förödande postpolitiska tillstånd som under lång tid gjort såväl kultursidor som andra idéarenor så passionslöst tråkiga äntligen är på väg att ta slut. Ingen förställer sig längre att samtidens konflikter bara är ett resultat av okunskap eller missförstånd och att det, egentligen, finns en sanning om vad som pågår. Sammanhang, perspektiv och erfarenhet har, till mångas förtvivlan, blivit helt avgörande och konflikternas reella existens är tillbaka. Och det var just det senare som gjorde den nu redan klassiska Jasenko Selimovic-texten så usel. Den försökte återkalla det konfliktlösa tillståndet. Låtsas som att det fanns. Men misslyckades, tack o lov, kapitalt.

Det andra stora som hänt – återigen, så vitt just jag kan bedöma – är att den gamla frågan om fragmentiseringen av offentligheterna trätt in i ett helt nytt skede. Om Sverige en gång – under etermediemonopolet och Dagens Nyheters storhetstid – hade något som liknade en offentlighet så har de senaste tjugo åren präglats av att arenorna mångdubblats och de ögonblick då en känsla av att hela landet diskuterar samma sak infunnit sig varit väldigt få. Tills nu. För idag tycks en återgång till ett slags gemensam offentlighet vara på gång. Konsumtion av kulturdebatt har nog alltid varit lite av en elitverksamhet och i den meningen tror jag inte vår tid skiljer sig så mycket från Tingstens, Lagercrantz eller Ortmarks patriarkala decennier, men i jämförelse med det nollnolltal då alla samtal tycktes föras isolerat har någonting hänt. Bara de senaste månaderna har såväl näthat som rasprofilering varit, i bästa mening, nationella idédebatter som knappast undgått någon, oavsett om vederbörande bara konsumerar social medier, bara lyssnar på radio eller bara läser kultursidor. Och de har handlat om just strukturer. Normer. Beteenden. Makt.

Denna känsla av en återskapad gemensam scen beror, gissar jag, på de smarta telefonernas revolution. I kontrast till nollnolltalets mer punktvisa och framför allt datorbaserade stunder på nätet har stora delar av befolkningen nu blivit permanent uppkopplad, vilket gör att alla som vill kan vara publik samtidigt även om scenerna snabbt flyttar omkring. När ingen behöver hala fram en laptop, slå på en apparat eller öppna en tidning utan på bussen bara kan greppa efter telefonen för att ta del av alla lösa bitar som spridits i, till exempel, den aktuella hudfärgsdebatten återskapas en ny sorts gemensam offentlighet, som givetvis också påverkar och förnyar idédebatten.

En mindre lustig aspekt av detta paradoxalt nog på en och samma gång mer heterogena som homogena landskap är de traditionella idéproducenternas allt desperatare försök att skapa största möjliga effekt i sociala medier, eftersom det är så agendasättande framgång – trist nog – kommit att mätas. Antal delningar på webben avspeglar inte ett uttrycks intellektuella värde utan bara hur många som kände något för det, en kvalitet som givetvis inte ska föraktas men vars status drivit igenom ett nytt estetiskt ideal även på de traditionellt mer stilkonservativa arenorna, som kultursidorna. Om det för tio år sedan var en redaktörs självklara uppgift att se till att varje inlägg var kompakt, konsekvent, tankeväckande och nytt har – det är i alla fall min bild – de sociala mediernas oredigerade och mellanhandslösa form, på gott och ont, blivit norm även i gammelmedia. Jag har stor respekt för alla som argumenterar för ett mer oredigerat ideal även i traditionella medier, men för egen del tycker jag att ett skarpare slipat budskap, i både form och tanke – fritt från ängsliga blickar på affektskapande eller så kallat genomslag – borde vara en självklar idédebattsnisch för åtminstone public service.

Men det är väl också där någonstans det kulturdebatterande dilemmat för just det här mediet – radion – framträder. För visst är kompetens, stringens och global utblick utmärkande för till exempel p1:s kulturmagasin, men debattledande är de knappast. De följer bra, men agendasätter aldrig. Vilket egentligen inte är konstigt. Bundna av objektivitetskrav kan de aldrig med samma enkelhet som en kultursida släppa lös en upprörd röst – angelägen eller ej – över hela uppslag och med förstasidor, stora illustrationer och jätterubriker skrika ut att "Detta behöver vi diskutera!" Tevemediet, nästan helt känslostyrt, kan å sin sida med sitt enorma genomslag väldigt lätt agendasätta idédebatt, men aldrig leda den. Eftersom en bra kulturdebatts själva ledmotiv – det utvecklade resonemanget – inte fungerar i bildburna medier.

Jag tycker att det senaste året varit det bästa i Sverige på väldigt väldigt länge mätt i idédebattsproduktion och kvalitet. Tårtgate, Tintingate, Lilla Hjärtat och Reva-debatten hänger – för att bara ta ett exempel – inte bara samman tematiskt utan har också fått injektioner från en stor mängd nya röster med olika bakgrund och rötter i alla delar av det kulturmediala fältet; allt från snabba twitter- och facebookutbrott till långsamt litterära och konstnärliga debattinlägg. Det har i sanning varit – levande. Helt nya konfliktlinjer har frilagts, och att tusentals en gång så självsäkra röster plötsligt blev spysjukt yra när det blev åka av i den postmoderna normkritikens halsbrytande bergochdalbana är, förstås, ett kvalitetskvitto. Överallt har osäkerhet planterats och traderade strykturer lossat i fogarna. Det skapar lust att tala hos vissa, och lust att spy hos andra. Stort tack för det – idédebatten.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s