Min vän och kollega Thomas Anderberg dog igår i sitt hem ett stenkast från där jag nu sitter. Efter den brutala text han nyligen skrev i DN om sin hjäntumör och den annalkande döden är vi många som varit oroliga och nu sörjer, men också är lättade över att lidandet inte blev mer utdraget. 

Thomas var en få personer som i en mycket konkret mening påverkat hur mina föreställningar om politik och rätt och fel kommit att utveckla sig. Förutom att ge inspiration via sina etiskt orientarade böcker förbättrade han mitt manus när jag debuterade med Veganerna, och han har sedan dess varit ovärderlig som omdömeskontroll och bollplank då jag vid upprepade tillfällen behövt hjälp av en mer stringent hjärna än min egen att sortera argument i striderna mot nya och gamla reaktionärer. Tack.

För många var Thomas Anderberg kanske i första hand musikkritiker, men för mig spelade han störst roll som filosof och vänsterintellektuell – men också som vän att föra politiskt upprörda samtal med på Hornstulls kalla gathörn. Jag kommer sakna honom mycket.