Varje colombiansk författare som vill slå igenom internationellt måste lära sig hantera två helt förutsägbara fenomen i mötet med omvärlden: jämförelserna med Gabriel García Márquez och förväntningarna på att litterärt behandla det enda landet, nobelpristagaren undantagen, är riktigt känt för – våld och knark.

Juan Gabriel Vásquez, författare till den på svenska nyss utkomna succéromanen "Ljudet av sådant som faller", är väl rustad för båda. Punkt två löser han genom att rakt av och fullt ut bejaka ämnet – men med ett stilistiskt revolterande lugn – och punkt ett genom att med ett par litterära lekar både dra av och sätta på nationalhelgonet brallorna.

— Det är inte den magiska realismen i sig som stör mig, utan vad den förvandlats till.

Han är på besök i ett Stockholm på väg mot vinter. Behåller rock på trots att det är inomhus.

— García Márquez är en av 1900-talets största författare och han har gett oss en mängd nya möjligheter att hantera det vi kallar verkligheter. Men med tiden har tron på gåtfullheten fått eget liv och blommat ut i en kliché om Latinamerika; kontinenten som är så präglad av ofattbara och fantastiska händelser att ingenting riktigt går att förklara. Det har öppnat för exotism och en politisk paternalism jag har mycket svårt för.

Han ska återkomma till magins dilemman och hur de hänger samman med temat för hans roman. Boken handlar, på en nivå, om den generation han själv tillhör; de colombianska sjuttiotalister som växte upp under 1980-talet då kokainkungen Pablo Escobar sjösatte sitt fullskaliga krig mot allt och alla som ställde sig i vägen för hans vilja att tillfredsställa USA:s och Europas omättliga efterfrågan på vitt pulver. Politiker, domare, åklagare, poliser, flygplan, redaktioner, rådhus, regeringsbyggnader – folk avrättades på löpande band och bomber exploderade överallt. Tiotusentals människor dog varje år. Medan de allra flesta colombianer bara försökte hantera sin vardag. Gick till jobb, dagis, skola, affär.

— Jag hade aldrig tidigare ifrågasatt det liv vi levde som tonåringar under dessa år. När jag började skriva drog jag mig med hjälp av vänner till minnes hur det var och blev chockad över hur lite vi tänkt på vår uppväxt. Dess mentala konsekvenser. Alla strategier vi hade för att leva sida vid sida med terrorn och det oförutsägbara våldet. Hur det format varje mönster i våra rutiner. Som om det vore helt normal hade många hus till exempel stora tejpade kors över fönstren – i fall en bomb skulle explodera i närheten skulle tryckvågen inte splittra rutorna i tusen utan i fyra bitar. Bli hanterliga. Allt detta påverkade förstås våra psyken och våra sätt att hantera rädsla. Min slutsats är att vi alla att vi lämnades med ett mycket utdraget posttraumatiskt stressyndrom.

Snyggt nog blir detta våldsamt blodiga – och därför redan så omskrivna – 1980-tal bara en port till en mycket mindre känd epok i landets turbulenta historia; de romantiskt skimrande 1960- och 70-tal som i relativ frid och rätt mycket fröjd utspelade sig innan kokainet gjorde entré på scenen och fick drogkriget att bryta ut mellan Escobars Medellínkartell å ena sidan och USA och den colombianska staten å den andra.

— Jag ville göra litteratur av transformeringen, säger Vásquez. Gestalta hur en liten och rätt oskyldig smugglarverksamhet av cannabis under 1970-talet förvandlas till världens största kriminella komplex. Och hur det påverkade min generation.

När Richard Nixon 1971 myntade termen "war on drugs" och beordrade storskaliga giftbesprutningskampanjer av marijuanafälten i Mexiko – då huvudleverantör av det gräs som allt mer efterfrågades på USA:s båda kuster – letade sig de nya odlingarna i snabb takt till Colombia. Unga amerikanska biståndsvolontärer i form av Peace Corps hade goda kontakter på avsättningsmarknaderna och byggde entreprenörsallianser med sysslolösa colombianska flygare, varpå dollarflödet söderut snart räknades i ton och all större sektorer av det colombianska samhället anmälde intresse.

Snart odlades 75 procent av all marijuana som röktes i USA i Colombia, och när yuppieeran gjorde att efterfrågan på kokain sköt i höjden hade Colombia berikats med en för kriminell trafik väl designad infrastruktur av djungelkamouflerade landningsbanor, riskvilliga piloter, upparbetade flygrutter, undanskymda hamnar, specialbyggda båtar – för att inte tala om en hel armé pigga knarkpionjärer som stod redo med vittring på sagolika dollarpotentialen. Ett decennium senare hade Pablo Escobar konsoliderat lyckats göra sig till chef över och professionaliserat stora delar av verksamheten och 1984 kontrollerade Medellínkartellen 80 procent av allt kokain som konsumerades i världen, en siffra inget brottssyndikat på den globala knarkmarknaden kommit i närheten av sedan dess.

— Jag hävdar inte att Peace Corps som organisation var involverad i narkotikahandel, för det var den inte. Men på individnivå råder ingen tvekan om att många unga amerikaner, precis som de gör i min bok, spelade avgörande roller för att få nätverken på fötter. Jag har aldrig hittat något journalistiskt eller historiskt arbete som går på djupet med detta fenomen men jag har många vittnesmål, en del från högt uppsatta politiker, som hävdar att Peace Corps volontärer lärde colombianska bönder att odla marijuana i många delar av landet.

En av bokens karaktärer, den charmige och runt lägerelden Simon and Garfunkel-sjungande Mike Barbieri, är just en sådan person och Juan Gabriel Vásquez vet att romen – även om den är just en roman – kan uppfattas som om den antyder politiska förklaringar som faller in i en bekant tradition av att placera roten till allt ont i USA.

— Jag hoppas verkligen inte boken uppfattas så. Nixons beslut att starta antidrogkriget har såklart haft betydelse för födelsen av ett fenomen som Escobar, men det är ju allt annat än en slump att han kunde växa sig stor i just Colombia. Inget är mig så främmande som slentrianmässig latinamerikansk antiamerikanism.

Han knyter näven som för att förstärka budskapet och återvänder till den magiska realismens problematiska efterlämningar utanför litteraturen. Colombia är utan tvekan ett land där verkligheten ofta överträffar dikten – och narkotikahandelns sår är idag snarare smittsamma än läkta – men den exotisering av Latinamerika Vásquez menar finns representerad i stora delar av världen, bitvis även i de egna länderna, har lett till en farlig idé om dessa samhällen som så essentiellt irrationella att många slutat utkräva politiskt ansvar.

— Det har banat vägen för en exceptionell acceptans av latinamerikanskt våld. Många europeiska intellektuella betraktar till exempel fortfarande de kvarvarande gerillorna som en sorts goda väsen – istället för de rationellt iskalla kidnappare och narkotikahandlare de idag är. Jag avskyr den sortens resonemang.

Magnus Linton

Fakta Juan Gabriel Vásquez:

Juan Gabriel Vásquez, född 1973 i Bogotá, debuterade 2004 men fick sitt stora internationella genombrott med den till svenska nu översatta "Ljudet av sådant som faller" (Brombergs). Boken har belönats med flera av den spanskspråkiga världens viktigaste litteraturpriser och listades av New York Times som en av världens hundra bästa romaner 2013. Efter många år i Europa är Vásquez åter bosatt i den colombianska huvudstaden. Hans senaste bok är kortromanen "Las reputaciones".

Litterära inspiratörer:

James Joyce. Erbjöd stor hjälp när jag var i desperat behov av att göra uppror mot mitt land, min religion och alla eventuella förväntningar andra hade på mig.

Jorge Luis Borges. Som pionjär i kampen mot litterär nationalism, utbredd i Latinamerika på hans tid, är han än i dag betydelsefull som motpol till alla som försöker sätta gränser för litterär utövning.

Mario Vargas Llosa. Lärde mig att förena passion och disciplin – hårt arbete och kompromisslös respekt för vad hantverket kräver är vad alla bra romaner är gjorda av.