Hur förstå Hair?

När Hair i oktober 1967 hade urpremiär off-Broadway hade Sverige just haft en ovanligt lång och varm sommar – Skandinaviens egen Summer of Love – i vilken Ulf Lundell och andra unga gled runt i sköna vindsmekningar och rökte hasch och hatade USA mellan bekymmerslösa buskknull, allt förevigat i låten ”Sextisju, sextisju”.

Vilgot Sjöman hade tänjt såväl etikens som estetikens gränser filmprojektet Jag är nyfiken – gul och i det sena sextiotalets plötsliga accentuering av paradoxala idéströmningar – marxism och individualism, revolutionsromantik och icke-våldsfilosofi, sexuell frigörelse och Vietnamaktivism – kunde få ana att den antiauktoritära vändning folkhemsprojektet tagit under Olof Palmes första år snart skulle bytas i sin raka motsats i fråga om ett av tidens nya politiskt laddade teman: droger.

Medan viss tolerans av psykoaktiva substanser – ett slags beklagansvärd men ofrånkomlig del av moderniteten – blev självklart för socialister och liberaler i andra delar av västvärlden skulle absolut noll tolerans mot narkotika bli svensk politiks allra mest konsensuspräglade fråga under decennierna som följde. Tio år efter revolutionsåret 1968 slog riksdagen fast att narkotika var ”främmande för svensk kultur”, det narkotikafria samhället skulle med lag byggas, allt bruk var missbruk, den rubrikeffektiva termen ”knark” gjorde medial succé och än idag har landets polis kontrollbefogenheter på området som är unika för den demokratiska världen.

Något narkotikafritt samhälle blev det emellertid aldrig och knappt 40 år efter drogfrågans kulturalisering har Sverige näst högst narkotikadödlighet i EU, mer utbrett tungt missbruk än unionen i snitt och många är de utländska analytiker som förundrats över hur det kom sig att det annars så sekulära, pragmatiska, liberala och radikalt frigjorda landet i norr blev puritanskt i just drogfrågan, inte minst FN:s kontor för mänskliga rättigheter som 2015 riktade hård kritik mot vad man uppfattade som överdrivna renhetsideal i den svenska narkotikapolitiken.

Man kan tycka vad man vill om det narkotikafria samhället som idé – under 1980-talet var svenska politiker överens om att ett sådant inte bara kunde utan måste byggas – men om nolltoleransen på intet sätt minskat missbruk eller dödlighet, enligt FN alltså snarast tvärtom, så har den utan tvekan reducerat det som utomlands kallas bruk; jämförelsevis få svenskar har använt marijuana, LSD, meskalin, psykedeliska svampar eller något annat av alla de preparat som framför allt är förknippade med så kallad rekreationell mental expansion.

Det begränsade drogexperimenterandet har medfört en rad uppenbart positiva konsekvenser men betyder också att en stor majoritet av svenskarna aldrig erfarit den sorts inre resor – trippar, hallucinationer – som Hairs andra akt i någon mening utgår från att publiken kan relatera till. Med knark-termens seger i Sveriges politiska språk, en nyansradering nolltoleransideologin krävde och som svenska medier länge bistod, försvann också alla möjligheter till ett öppnare och mer relativiserande offentligt samtal om de kemiskt initierade sinneslekarnas faktiska funktioner och konsekvenser. Eller som Björn Fries, regeringen Perssons narkotikasamordnare under nollnolltalet, lätt skakad konstaterade då han begrep vad alla decennier av utebliven debatt inneburit för kunskapsläget: ”I Sverige vet vi nästan ingenting om narkotika.”

När internet nu decentraliserat all kunskapsinhämtning har emellertid politiker, myndigheter, föräldrar, skola och traditionella medier helt förlorat kontrollen över droginformationen – ett faktum med oöverskådliga konsekvenser – och det är möjligt att dagens nya svenska generationer har lättare att hänga med i Bergers, Claudes, Sheilas och de andras klassiska försök att kreditera hallucinogenernas relativa ”rikedom” och diskreditera de centralstimulerande medlens förfärliga ”fattigdom”. Något av ett steg i den riktningen kom intressant nog våren 2016 då ett brittiskt forskarlag gjorde ett för i neurovetenskapen historiskt genombrott och inte bara lyckades visa att, utan hur, LSD ”öppnar upp” hjärnan på sätt som i framtiden skulle kunna vara till nytta för medicinsk behandling av depressioner, beroendetillstånd och destruktiva beteendelåsningar.

Den svenska idémobiliseringen om narkotika som naturligt svaghetstecken hos dem men främmande hos oss är starkt kopplad till en annan föreställningen av stor betydelse för svensk nationell självbild: arbetsmoralen. Hur mycket landets politiker än kämpat för att övertyga om motsatsen tyder inget på att svenskar skulle ha mindre behov än andra av att kortsiktigt lindra känslor av ensamhet, leda, meningslöshet eller ren fysisk och psykisk smärta med livsfarliga och beroendeframkallande rus- eller bedövningsmedel, men val av preparat skiljer utan tvekan på ett intressant och markant sätt ut Sverige. Det tunga missbruket kom här att i mycket högre grad än på andra håll att präglas av amfetamin, den helt dominerande substansen i just preparatfamiljen centralstimulantia. Tjack, speed, vaket – det prestationshöjande vita pulvret och dess närmast rationellt raka rus har, till skillnad från andra drogers mer flippat associativa flum, länge varit svenskarnas drug of choice.

Hur det blev så tål att fundera över. Och varför.

 

Magnus Linton

Författare till boken Knark – en svensk historia (Atlas 2015).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s