När Margot Wallström – liksom en lång rad statschefer – nu är på plats i Colombia för att bevittna dagens historiska handslag mellan landets president och landets mäktigaste gerillaledare, själva punkten för ett av världens mest utdragna krig, blir det också starten för en potentiell konkretion av svensk diplomatis nya varumärke: feministisk utrikespolitik.

Den ”ovanliga” utrikesministern som ”varken räds Saudiarabiens schejker eller Tel Avivs hökar” – enligt ett porträtt i Semana, Colombias Newsweek – har meddelat att Sverige valt att genusmärka sitt fredsbidrag om 112 miljoner dollar eftersom ”fredsprocesser inte kan bestå av farliga män som förlåter andra farliga män på eleganta hotell.” Att det dokument som idag undertecknas är ”världens första jämställda fredsavtal” har helt säkert spelat roll för det svenska stödet, men möjligen underskattar regeringen kraften i de religiösa reaktionen.

Om svensk höger blir som tokig vid bara anblicken av ord som ”genusteori” är det inget mot den existentiella skräck g-ordet väcker hos Colombias våldsamma försvarare av traderade privilegier. På fredsavtalets 297 sidor används termen género (genus/kön) 144 gånger, har kyrkans folk räknat ut, medan ordet Gud alls inte existerar – vilket de menar gör ett undertecknande till det oåterkalleliga steget över den farligaste av alla farliga trösklar: erkännandet av kön som social konstruktion.

Avtalets mer liberalt sinnade anhängare menar i stället att de formuleringar som överlevt de fyra förhandlingsårens hårda manglingar bara är juridiska miniminivåer för att kunna inleda en justering av de materiella och andliga strukturer som hittills sorterat livets möjligheter så ojämnt mellan kvinnor och män, ett blygsamt försök att skapa samma rätt till jord, lån, arbete, hälsa och frånvaro av sexuellt våld.

Den nu brett saluförda idén att fredsavtalet är en förrädisk grundlagsfästelse av ”genusideologin” är den kristna högerns senaste myt i mobiliseringen för ett nej i söndagens folkomröstning om fördraget, och det kan mycket väl ge vinst. Att den svenska regeringen nu försöker bidra till att så få som möjligt av framför allt landsbygdens unga kvinnor, de mest utsatta, ska bli livegna, våldtas eller behöva skrapa sönder sina underliv i egenhändiga abortförsök är utan tvekan hedervärt – men kan, bisarrt nog, bli ett led i systemvaktarnas bevisföring.

Magnus Linton