När nejet i folkomröstningen om fredsavtalet i Colombia stod klart den 2 oktober skrev en nära vän, colombian i själ och hjärta, en desperat på gränsen till deprimerad facebookuppdatering: ”Vilket äckligt land vi är.”

Äcklet gällde flera saker men framför allt den olustiga dynamik president Juan Manuel Santos – fredspristagaren som idag landar i Sverige för möte med kung och statsminister – måste hantera om inte fyra års imponerande fredsansträngningar ska sluta i nya cykler av repetitiva blodbad: ju närmare en lösning, desto större faror.

Häromveckan chockhöjde Santos insatsen i Colombias aktuella krig och fred-drama när han körde över folkomröstningsresultatet genom att låta kongressen anta en snabbreviderad version av det avtal väljarna avvisat. Det var begripligt, givet vilka enorma värden som står på spel – dagens vapenvila är väldigt skör och omröstningens genererade oro riskerar att kasta hela fredsinvesteringen över bord – men samtidigt växte farorna, de potentiella skadorna, till sig med skräckinjagande mått.

För varje colombianskt fredsinitiativ som havererat, och de är många, har våldets cirklar vidgats och flyttat allt större sjok av samhället från en legal till en illegal sfär. När Farc-gerillan som en del av 1980-talets fredsprocess startade ett politiskt parti dröjde det inte länge förrän tre tusen av de förtroendevalda mördats och jordägareliten hade startat en illegal och ihop med militären opererande jättearmé, sedermera terroriststämplad, till sitt försvar. När Pablo Escobars lik 1993 – efter den USA-stödda operation som nu gör global tevesuccé med //Narcos// – visades upp för världen sades att världens kokainomlopp berövats sitt hjärta och att ett avgörande fredshinder röjts ur vägen, men tio år senare hade den colombianska kokainproduktionen fyrdubblats. När det paramilitära terrorkomplexet under 2000-talet avmobiliserades visade det sig senare att mycket bara handlat om uppdatering av maffiastrategi – att arbeta med val i stället för vapen – och i det som senare blev känt i världen som ”den parapolitiska skandalen” avslöjades att en tredjedel av kongressen, majoriteten tillhörande dåvarande regeringens bas, var finansierad med knarkpengar.

Med 2010-talet och Juan Manuel Santos har en glänta i historien uppstått och en tro på att Colombia en gång för alla ska kunna kliva ur de ”äckliga” strukturerna vuxit sig stark, och det är förväntningar som inte saknar grund. Trots sin våldsamma historia är landet ett av regionens mest lovande; med Latinamerikas tredje största befolkning, en jämförelsevis mycket välutbildad arbetskraft, självständig rättsapparat, modernt näringsliv, gott om olja och några av Amerikas mest fascinerande stadsförvandlingar – mordfrekvenserna i Colombias storstäder ligger idag långt under USA:s – väntar en redan stark ekonomi på att frigöras från sitt anakronistiska krig och få blomma ut i full potential. Men även om presidenten, just nu rosad av nobelpris och omvärldens ryggdunkningar, fått kongressens okej att sätta avtalet i verket står det klart att det egentliga ögonblick då en fred á la Santos får grönt eller rött ljus blir valet 2018. Och vad, lyder Colombias aktuella ödesfråga, händer om det blir rött – om de politiska krafterna bakom folkomröstningens nej, samma som på nollnolltalet togs på bar gärning med händerna i maffians syltburkar, bildar regering?

Får man tro Sergio de Zubiría Samper, en av historikerna bakom det nya storverket //Conflicto social y rebelión armada en Colombia//, skulle en sådan utveckling å ena sidan innebära en återgång till krig men å andra sidan vara helt i linje med tidigare erfarenheter: ”Vi har de senaste 30 åren befunnit oss i en märklig pendelrörelse, där vi på bara några dagar, ibland minuter, kastats från maximalt uppskruvade fredsförväntningar till exponentiellt tilltagande barbari. Vi har sett massor av initiativ i fredens namn med utförda enligt krigets logik.”

När Juan Manuel Santos nu reser i Europa för att samla tro på den senaste fredsupplagan – med Trumps löfte om indragna internationella åtaganden växer Colombias behov av stöd från EU – faller han på många sätt in i flera av alla de historiska mönster Zubiría Samper ritar ut och vars nyckfulla konsekvenser det colombianska folket hela tiden blir offer för. På gott och ont – mest ont – ger den colombianska konstitutionen presidenten oproportionerligt stor egen makt vid varje fredsprocess vilket dels gör att den sittande presidentens personliga karaktär och individuella vision blir helt avgörande för fredens öde, och dels ger författningen varje president juridisk rätt att starta om varje fredsprocess på noll, uppföra sig som om historien började med honom eller henne. Det senare är skälet till vad en annan framstående colombiansk historiker, Marco Palacios, kallar ”procesos de Paz cuatrienales”; att initiativen brukar bli ungefär fyra år långa – och sedan går i graven med det ena eller andra valet, ett öde som alltså är överhängande även denna gång.

Än mer problematiskt för möjligheten att bygga hållbar fred i Colombia är emellertid, menar Zubiría Samper, det besläktade faktum att det aldrig existerat några solida statliga institutioner som kan balansera denna nyckfullhet och skapa kontinuitet. En nyhet med Santos är att hans skakiga och allt mer högspelande fredsprojekt försöker råda bot på åtminstone denna sista punkt med just ett omsorgsfullt batteri av institutioner som över lång tid ska kunna hantera framför allt krigets åtta miljoner offer och deras rättmätiga krav på kompensation för alla vidrigheter de utsatts för av gerilla, militär eller högermilis. Den här boken kom ut före höstens uppmärksammade referendum, men det kusliga är att Zubiría Sampers snitslade orosposter på punkt efter punkt därefter följts av verkligheten: den krigsnostalgiska högern har gjort kraftfull comeback, miljontals människors engagemang har sekundsnabbt växlat mellan hopp och förtvivlan och det historiska dramats utgång blir allt mer knutet till Santos person: ”Vi har trätt in i en osäker period präglad av stora förhoppningar på krigets definitiva slut, men fredens beroende av presidenternas mandatperioder kan få allt att rasa igen.”

Några dagar innan Santos satte sig på planet till Oslo kom en rapport skriven av Adam Isacson, en av världens främsta Colombiakännare, som ger en mycket olustig konkretion åt vad en kombination av just osäkerhet och hopp kan betyda för landets våldsdrabbade landsbygdsbefolkning. En tid då mycket pekar på att Farcs avmobilisering faktiskt snart kan inledas borde vara dagar av tillförsikt, till och med glädje, i de avlägsna byar gerillan hållit i järngrepp genom åren, men i stället har de senaste veckorna präglats av den värsta mordvågen på många år mot bondeledare, miljöaktivister och människorättsförsvarare.

Sedan Farc börjat lämna vissa områden inför vapeninlämningen har andra väpnade krafter tagit över – mindre gerillagrupper, knarkkartellernas privatarméer, jordägarnas lönnmördare, oljebolagens illegala skyddsarrangemang – och på mindre än två år har Marcha Patrótica, en social rörelse grundad av afro-colombianska feministen Piedad Córdoba, fått 126 medlemmar mördade i ett mönster som blivit skrämmande skarpt de senaste veckorna. Den 1 november hittades Jhon Jairo Torres död intill sin motorcykel med tre kulor i bröstet. Den 11 november fann anhöriga José Antonio Taquinás i den lilla byn Caloto i provinsen Cauca skjuten i huvudet. Den 18 november mördades Erley Monroy Fierro, lokalt känd motståndare till oljeutvinningen i provinsen Meta. Och den 25 november – drygt två veckor sedan – sköts 60-åriga Marcelina Canacué till döds med tre skott på en väg nära sitt hem i provinsen Huila. Polis kom aldrig till mordplatsen för att ta reda vad som hänt. Samtliga, liksom de flesta andra av novembers och decembers alla politiska landsortsmord, var medlemmar av Marcha Patriótica.

Det tillstånd av postkonflikt Juan Manuel Santos på sitt hedervärda sätt nu vill ta Colombia till står och faller i slutändan med statens kraft att garantera att alla colombianer som fredligt och lagligt engagerar sig politiskt, det vill säga praktiserar yttrande- och organisationsfrihet, inte ska behöva frukta för sina liv. Det handlar, som Isacson konstaterar, inte om att vara för eller emot fredsavtalet, inte heller om att vara vänster eller höger – utan om civilisation.

Året som nu tar slut har varit fullt av förödelse och bedrövelse världen över, mot vilket det aktuella fredsavtalet i Colombia kontrasterar med sin strimma av ljus. Om det hittar ut ur mörkrets alla tunnlar.

Magnus Linton