När Jonas Sjöstedt i SVT:s partiledarutfrågning inför valet 2014 skulle försvara att vänsterpartiet med hänvisning till landets galopperande narkotikadödlighet inte längre stödjer kriminaliseringen av beroendesjuka frågade programledarna föga förvånande: ”Varför vill ni göra det lagligt att använda narkotika?”

Sjöstedt blev mör på en millisekund och försökte under några svettiga ögonblick förmedla det många drogforskare vet; svenska ungdomars narkotikaanvändning hade stadigt sjunkit åren innan kriminaliseringen av eget bruk 1988 men ökade efter den, lagen har inneburit en narkoisering av rättsväsendet så att polisens och domstolarnas resurser idag slukas av att lösa ringa istället för grova narkotikabrott, drogberoende definieras idag som en multifaktoriell sjukdom och att fängsla människor på grund av en sjukdom är inte förenligt med demokratiska rättsprinciper.

Men partiledaren kapitulerade såklart nästan omedelbart. Moderaterna hade i samma valrörelse krävt ytterligare höjda straff för narkotikabrott och med ett väljarexodus för sitt inre såg Sjöstedt sig tvungen att inom loppet av någon minut fyrfaldigt ursäktande utropa: ”Vi vill inte släppa narkotikan fri! Vi vill inte släppa narkotikan fri! Vi vill inte släppa narkotikan fri! Vi vill inte släppa narkotikan fri!”

Det var sannolikt – om dagens nyauktoritära våg inte bär knarkpopulismen åter – sista gången drogfrågan fick en så infantil behandling i Sverige. Kriminaliseringen av eget bruk ligger förvisso fast men de senaste åren har utan tvekan varit de mest omprövande på många decennier, eller som ansvarig minister Gabriel Wikström konstaterade vid ett av förra årets alla drogideologiskt dramatiska ögonblick: ”Det kommer uppfattas som att vi nu helt lägger om vår narkotikapolitik.”

Idén att med urinprov och fängelsestraff bygga det narkotikafria samhället försvaras snart bara av drottning Silvia och pensionerade moderater, ideologiska hörnpelare har rasat, nolltolerans har ersatts av skadelindring och inför förra årets UNGASS – FN:s stora möte om narkotikan, världen och framtiden – satte Wikström ord på den svenska omvändelsen: ”Vi har målat in oss i ett hörn och uppfattats som extremister” men nu ”inlett ett arbete för att ta oss ur detta hörn.”

Den definitiva begravningen av Sverige klassiska nolltoleransmodell skedde den 11 januari i år, då riksdagen tog bort kommunernas vetorätt mot sprututbytesprogram, varpå ett kapitel i svensk samtidshistoria avslutades medan ett annat började. Aldrig mer ska livräddande insatser kunna förvägras sjuka människor med hänvisning till det narkotikafria samhällets högre mål. Och från och med nu erkänner en majoritet av även svenska politiker den komplexa och genomglobaliserade modernitet i vilken droganvändning för all framtid kommer vara ett inslag, ibland ett mycket olustigt sådant – men inte nödvändigtvis hopplöst.

I antologin Dogmer som dödar – vägval för svensk narkotikapolitik försöker ett antal högprofilerade forskare, politiker, brukare, anhöriga, FN-tjänstemän och anställda i svensk beroendevård dels beskriva den tid som varit men också lägga ut riktlinjer för vägar ur den katastrofala missbrukssituation nolltoleransepoken efterlämnat. Nästan all statistik, skriver Börje Olsson, mångårig professor och forskningsledare vid Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms universitet, pekar på en försämrad situation sedan den svenska narkotikapolitiska modellen fullbordades för snart tre decennier sedan: polis och tull gör fler och större beslag av i stort sett samtliga narkotiska preparat, priserna har sjunkit, det tunga missbruket har ökat lavinartat och den narkotikarelaterade dödligheten har mer än tredubblats.

Mest förfärad över epoken som varit är Markus Heilig – professor i psykiatri och chef för Centrum för social och affektiv neurovetenskap vid Linköpings universitet. Han är idag en av världens mest citerade beroendeforskare och stångade sig i decennier blodig för att få skriva ut fullt tillgängliga mediciner mot opiatberoende men hindrades av ”det genomruttna, genomideologiserade systemet”: ”Medan patienter dog tävlade politiker av alla kulörer om att vara bäst i sporten ‘kamp för ett narkotikafritt samhälle'”.

Med hänvisning till nolltoleransideologins beroende av konsekvens, stigmatisering och politiskt konsensus begränsades antalet heroinberoende som fick behandling på godtyckliga och helt ovetenskapliga grunder medan normala principer för medicinskt arbete åsidosattes. ”En sjuk kultur utvecklades”, skriver Heilig, ”där opportunistiska läkare verkade i symbios med politikerna”. Teorin om narkomaner som socialt smittsamma, avgörande för mobilisering av den politiska majoritet som till slut också kriminaliserade eget bruk, berövade ”knarkarna” deras människovärde så att ingen längre ”verkade reagera” när de dog. Nu, pustar Heilig ut, är detta mörka kapitel i svensk historia över men en återblick får tanken att svindla: ”Hur många som dog i onödan under det halvsekel det tog att komma hit är svårt att beräkna exakt, men antalet är stort. De som bär skulden borde klä sig i säck och aska – och avlägga tystnadslöfte.”

I ett mer framtidsorienterat bidrag argumenterar Christina Gynnå Oguz – tidigare departementsråd på socialdepartementet och chef för den svenska delegationen vid FN:s narkotikakommission CND – för avkriminalisering av eget bruk med en helt ny pondus och på sätt som inte hörts från personer på så hög tjänstemannanivå sedan tidigt 1980-tal. Ingen vild gissning att detta – efter metadon, sprutbyten och medicinsk cannabis – blir det narkotikapolitiska 2020-talets stora fråga. Kriminaliseringen har, menar Gynnå Oguz, skyfflat enorma summor skattemedel från socialpolitik och vård till kriminalpolitik och styrt polisresurser mot ringa narkotikabrott, framför allt eget bruk, på bekostnad av grövre narkotikabrottslighet. Samtidigt, menar hon efter en bred genomgång av tillgänglig data, talar ingenting för att kriminaliseringen haft någon gynnsam inverkan på narkotikabrukets utveckling. Unga svenskars ”relativt låga benägenhet att pröva narkotika brukar lyftas fram som ett tecken på den svenska politikens framgång. Det är dock inget som kan tillskrivas kriminaliseringen; nedgången från det tidiga 70-talets höga nivåer hade redan inträffat och prevalensen var som lägst när kriminaliseringen infördes. Däremot ökade den efter att fängelse införts i straffskalan.”

Tungt narkotikamissbruk – menar flera bidrag – etableras inte av cannabisrökning i tonåren utan oftast av en viss portion ärftliga faktorer i kombination med skolmisslyckanden, arbetslöshet, bostadsbrist, stress, ensamhet, depression eller obehandlade neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Ett mer betydande problem än till synes ostoppbar substanstillgång för den dryga miljon människor i Sverige som nu har ett riskbruk, missbruk eller beroende av alkohol eller narkotika är således social och ekonomisk marginalisering. Frånvaro av trygghet och mening.

Sveriges narkotikapolitiska modell – konstruerad inom nationalstatens ram för ett knappt halvsekel sedan på rekordårens efterlämnade självförtroende, präglad av tron att praktiserad nolltolerans verkligen skulle leda till det narkotikafria samhället – hade blivit obsolet redan med 1990-talets ekonomiska kris. Det var då heroin istället för amfetamin blev den dominerande drogen bland allt fler tunga narkomaner och den svenska missbruksbilden började likna den som länge präglat kontinentens länder. Att modellen kom att överleva i ytterligare ett kvartssekel, trots att premisserna den byggts på visat sig felaktiga eller helt hade förändrats, förklarar Börje Olsson med Zygmunt Baumans teorier om hur seriös samhällsanalys i historiska globaliseringsskeden tenderar att undanträngas av fantasier om det förflutna, kopplade till en fast plats, en nation: ”Drömmen om det narkotikafria samhället är ett utmärkt exempel på en framtidsvision som kan förstås som ett uttryck för retrotopia, det vill säga en nostalgisk dröm om att backa in i framtiden.”

Såväl narkotikaproblem som narkotikapolitik är nu i alla meningar globala frågor, antalet människor i Sverige med tungt narkotikamissbruk har aldrig varit större, deras psykiska och fysiska status är ofta livshotande och landets narkotikarelaterade dödlighet är bland de högsta i västvärlden. I denna tid av eskalerande ojämlikhet och kraftfulla vi och de-mobiliseringar kan skadelindringen med sina ibland allt för snäva biologiska perspektiv, ytliga syn på ”evidens” och individinriktade åtgärder utan tvekan rädda eller förbättra livet för många. En human politik måste värna även människor som inte kan eller vill sluta använda narkotika. Men någon reducerande effekt på narkotikaproblemens storlek en högre samhällsnivå kan den knappast få, menar Börje Olsson, eftersom det skulle kräva helt andra insatser mot samtidens sociala och ekonomiska desintegrering: ”Vi borde kunna tänka längre än till en narkotikapolitik som begränsas till att upprätthålla den allmänna ordningen för de socialt väletablerade och leverera kemiska substanser till de som har ett problematiskt bruk av narkotika.”

Magnus Linton