I en nu tio år gammal text menade poeten Aase Berg, med Elfriede Jelineks hjälp, att ”män gör vad som helst för att få bli djur” och att ”sport är ett sätt att förtränga samhällets sista dödsryckningar.” Det låg något i det där med att i en tid då allt som en gång var heligt – kyrkan, mannen, nationen, kungen, livet – blivit fullt möjligt att både kränka och bespotta återstår i alla fall en ritual inför vilken fullständig irrationell passion inte bara respekteras utan överallt också hyllas: sporten.

Och att denna tillbedjan varslar om något.

Sport, våld och maskulinitet har, noterar den liberala feministen Isobel Hadley-Kamptz i sin nya bok Om sport och våld, följts åt sedan Antiken in i vår tid på ett sätt som fortfarande, menar hon, håller för teoretisk penetration. Det blir många spår, åtskilliga tänkvärdheter, intressant faktadropping, några plattityder men oftast spännande men något rumphuggna analyser – boken är på 150 sidor och vissa ”kapitel” är tre sidor – om huliganism, fotboll, konflikt, frihet, klass, lust, kollektivism, feminitet, maskulinitet, synd, folkmassor, MMA, läktarkultur, sex, tortyr, boxning, firmor och till slut en för känd en liberal något förvånande jakt på sportens och det ofta vidhängande våldets essens: ”Sport är inte natur. Det är kultur, våld tämjt med regler. Samtidigt är det kultur som ligger mycket nära den mänskliga naturen.”

Hadley-Kamptz menar att det finns ett mindre antal sporter som särskilt ”kritiseras för våldsamhet”; dels fotboll – på grund av det symboliska och verkliga våldet bland passionerade och inte sällan alkoholpåtända supportrar av mest manligt kön – dels kampsport, där det mest effektivt utövade våldet är själva poängen och det som ger vinst. Trots att baksidestexten meddelar att boken är ett försök att ”förstå idrotten och våldet genom historien” är det nog rimligare att åtminstone bitvis läsa den som ett försvarstal för egna livsval och författarens försök att förstå sig själv, mot bakgrund av att hon som feministisk intellektuell är ”hopplöst svag för” både sport och våld, särskilt när de sammanfaller, och har ”stått ett halvt liv på ståplatsläktare”.

För den som som undertecknad blir generad av all vördnad för fysisk kamp, har svårt att hålla sig för skratt inför den ritualiserade patetiken i såväl läktarvåld som kampsport och somnar på fläcken så fort någon gammal stöt förklarar sin kärlek till boxning – men är djupt fascinerad av sportens växande status i hela världen – blir det spännande att leta idéer som kan ge ökad förståelse för något man i grunden inte begriper.

En viktigt del av det stora civilisatoriska framsteget de senaste fem hundra åren, skriver Hadley-Kamptz, är att ohämmad aggressivitet och slentrianmässigt våld tack och lov inte längre är en accepterad del av maskulinitet, varför sportens sätt att dramatisera konflikt och kittla kollektivt erogena zoner till ett slags accepterade utlösningsrevolter mot en tillvaro där synden, även i meningen politiska normbrott, har ”försvunnit ur vår vardag” växer i attraktionskraft. Sport som arena för passion i en annars passionslös tid och ett slags fredad zon för fritt utlopp för ”förbjudna” begär efter aggressivitet, nationalism, perfektion, vi mot dem, disciplin och längtan efter att gå upp i en massa är kanske ingen helt originell analys, men när Hadley-Kamptz för ihop psykologi och politik och låter berättelsen bli konkret, som i avsnitten om de våldsestetiskt raffinerade firmorna, landar det ofta i lagom självdistans och upplysande tydlighet, kanske därtill med några aktuella men oavsiktliga länkar till Jelineks idé om dekadens och dödsryckningar: ”En sak är otvetydig – när fotbollskulturen får en politisk dimension är den nästan alltid extrem”, konstaterar Hadley-Kamptz. ”Det extrema går oftast åt höger, men i några enstaka fall åt vänster. Det existerar inga kända firmakopplingar till socialliberalism.”

Magnus Linton