Viktigt men svajigt om turkisk fascism

Efter att turkiska studentskan Özgecan Aslan bränts till döds när hon med pepparspray försökt försvara sig mot ett våldtäktsförsök skrev Asli Erdoğan – feminist, människorättsaktivist och en av Turkiets mest kända författare – vad som ser ut som en några år för tidig kommentar till metoo-kampanjen: ”Är det verkligen så att vi inte vet att det finns lik inmurade i grunden till den byggnad där vi nyss så högljutt diskuterade på balkongen?”

Tystnaden som material i de våldsamma strukturernas konstruktion är den röda tråden i Erdoğans nya bok, en jagad kvinnas essäsamling – hon satt nyligen fängslad för flera av texterna – om sitt hemlandets glidning in i fascistiskt mörker. Långsamt, skriver hon, tar människor sig igenom ”dessa dagar” som ”smygandes på tå genom en sjukhuskorridor”. Med hård blick och pregnanta formuleringar som ibland minner om andra maskulinitetsavtäckande konfliktskildrare – Anna Politkovskajas Tjetjenien, Svetlana Aleksijevitjs Sovjet eller Anabel Hernández kokainblodiga Mexiko – skickar hon sina brev till världen om dagens turkiska tragedi, utan tvekan en av samtidens viktigaste och mest skrämmande politiska förlopp.

Övergrepp mot minoriteter går som vid alla mörkers utbredning hand i hand med hot mot yttrandefriheten och i Asli Erdoğans rapport om ”tillståndet” fogas det förflutna med självklarhet till det aktuella; det i hundra år förnekade folkmordet på armenier, förbjudet i lag att prata om då det ”förolämpar turkiskheten”, är bara ett exempel på hur landet bäddat in sig i vad hon kallar dagens allt tjockare täcke ”av benknotor, aska och tystnad”. Den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink, dömd 2005 för att ha ”förolämpat nationen”, mördades två år senare och Asli Erdoğan – själv arresterad i augusti förra året och fängslad i fyra månader, nu anklagad för samröre med terrorism – vet att hon vilken dag som helst kan gå samma öde till mötes. Inte nödvändigtvis för att ha skrivit i den nu förbjudna prokurdiska tidningen Özgür Gündem, grunden för åtalet mot henne, utan bara för att ha demonstrerat på internationella kvinnodagen, en aktivitet som genererar telefonhot: ”Ni kommer också att bli mördade.” Eller för att ha bevakat vad hon kallar Turkiets egna kristallnätter då nytända nationalistmobbar på given signal från den allt mer auktoritära staten ger sig ut för att lyncha oliktänkande och ”boklådor och kebabställen som påstås tillhöra kurder slås sönder och samman.”

Fascism är emellertid ingen enkel sak, det finns anhängare överallt, konstaterar hon efter den folkomröstning som i april i år gav stöd åt president Tayyip Erdoǧans plan att bygga en regelrätt enpartistat och därmed också ett slags bisarr legitimitet åt vågen av gripanden och utrensningar av kritiska journalister, författare och redaktörer av vilka Asli Erdoǧan bara är en. Människan, utropar hon i ett av alla försök att sätta fingret på de normaliseringsprocesser som utgör en så avgörande del i repressiv utveckling, ”denna varelse som vänjer sig vid allt!”

Dessvärre är det ingen riktigt bra bok. Då och då är Erdoǧans iakttagelser fasansfullt isande exakta men som analys av vad som faktiskt händer i dagens Turkiet blir det inte mycket. Stora delar av hennes skönlitterära författarskap finns översatt till svenska och faller under annan bedömning, men det här är ”politiska essäer” och av sådana förväntar man sig färre lösa trådar, bredare perspektiv, bättre händelsegestaltning och fler försök till svar på varför saker händer. Å andra sidan är den internationella publiceringen av de förbjudna texterna extremt viktig i sig, och lästa som kontemplation över ett eget skrivande som av den statlig repression trängs allt längre in i hörnet, eller snarare ut ur nationen, biter de sig fast som granatsplitter. När orden berövats berättaren fråntas hon också tystnaden, och kvar står ett kvinnligt författarsubjekt med genomfrusna fingrar: ”Varför tillhör då inget mig av allt det jag bär med mig?”

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s