Tid, djur, etik – briljant text om makt

Efter en tids wallraffande i en slakterianläggning i Nebraska – ett djur dödas var tolfte sekund – funderar sociologen Timothy Pachirat över vad som skulle hända om platsen han jobbar på hade glasväggar i stället för att som nu se ut som en anonym lagerbyggnad långt från allfarvägarna. Skulle total synlighet leda till det globala djurindustriella komplexets kollaps eller en snabb normalisering av lidandet?

Frågan har inget givet svar, konstaterar litteraturvetaren Amelie Björck i sin fenomenalt välskrivna och analytiskt bråddjupa bok Zooësis, eftersom djurs roller som meningsskapare för människor tycks sakna gränser, både etiskt och estetiskt. Tusentals bilder som visar vad som överallt och hela tiden sker har nått allmänheten utan någon som helst effekt; köttindustrin har de senaste hundra åren bara vuxit, djurs kroppar detaljregleras idag utifrån en mänsklig syn på tid och effektivitet och förvandlas i allt högre takt till varor och material. I kvantiteter så stora att de är svåra att föreställa sig. Går det att tala om deras bidrag till människans bekymmerslösa glädje i termer av ”arbete”?

Ingen tvekan råder om att oxar och hästar som genom historien dragit plogar och vagnar har arbetat – spelat centrala roller i civilisationers tillkomst – men vad ska man kalla den verksamhet som går ut på att under ett schemalagt utsnitt av den mänskligt dikterade tiden i huvudsak vara instängd från födsel till slakt?

Den kulturellt, ekonomiskt och filosofiskt förbryllande ordning Björck kallar ”övergreppsmaskineriet” visar sig väl lämpad som fond för en utmanande berättelse om modernitet, humanism, makt och förnekelse – men intressantast med boken är inte dess uttalade men dessbättre återhållsamma aktivism, utan dess posthumanistiska analyser av djur, tid och människa. Författaren studerar lantbruksdjurens symboliska laddningar i valda delar av litteratur och senmodern konst, och i verk av bland andra Damien Hirst, Kristina Lugn. Miru Kim, Ivar Lo-Johansson, Sonja Åkesson och Sam Shepard grävs tidsutredningar fram som snyggt speglas i samtida politisk filosofi om etik och estetik.

Mest spännande är vad Björck kallar ”konstruktionen av människor som tidsliga varelser och djur som tidlösa” och de senares – framför allt kornas – roll som vår tids ”läromästare i mindfulness”. Klimatdebattens apokalyptiska tongångar har inte bara genererat intressanta uttryck för postmodern panik och ångest, utan också producerat nya tankar om tid och liv – ett helt annat samhälle – som inte nödvändigtvis bär den radikala konservatismens eller revolutionära socialismens tecken. Även liberaler noterar idag att Instagrampostningar från poolkanter i andra världsdelar mest framstår som dekadenta vykort från en snart döende generation, marinerad i en kort historisk epok då frihet blev synonymt med konsumtion.

I detta ”oklarhetens skede”, när ingen självklar framtidstro finns, konstaterar Björck att nostalgi naturligtvis frodas. Den klassiska tidslinjära framstegssagan där landsbygdsliv förknippats med det gamla och staden med det nya är förutom en berättelse om en geografisk tidsklyfta också en berättelse om en klyfta mellan arter, i vilken djuren nu successivt väcks till liv som symbolproducenter i en politiskt intressant återförtrollning av lantbruket.

Varken framtiden eller gårdagen tycks idag hålla som attraktiv vision, och i såväl konst och litteratur som mejeri- och köttreklam är kon som klok och lojal varelse bortom nutidslivets idiotiska hets på väg tillbaka, men det är inte gårdagen – ett idealiserat lantliv – utan tidlösheten djuren förväntas påminna om. Som, skriver Björck, ”’frihetsgurus’, harmoniskt närvarande i nuet.” I jordbruksnäringens PR på Instagram och Facebook betar fria svenska kor under blå himmel – trots att deras utomhustid är försvinnande kort jämfört med den inomhus, ofta avbruten av slakt – och blir meningsskapare för människor som inspiratörer till en annan rytm och inställning. Ett annat liv. Mindre linjärt. Rundare. Djur som fritt användbart material i människans imaginära lekar om tidlöshetens ljus – ”det evigas skimmer” – har en lång historia inom visuell kultur men tycks i dagens ”oklarhetens skede” ha återfått en plats i drömmar om ”en plats som är oanfrätt av den progressionshetsande tiden.”

Amelie Björks essäistiska studie är helt unik. Vid några tillfällen tar en missionerande djurrättsaktivism över på ett för berättelsen olyckligt sätt, men läsaren kommer i mål med så många starka intryck och nya insikter att det är lätt förlåtet. Boken är, i bästa mening, tankepräglande. Och man önskar att fler akademiker ägnade sig åt den här sortens skrivande.

Magnus Linton

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s